Lena Nyström´s avhandling i arkitektur vid Åbo Akademi, år 2000

 

1. Inledning

1.1 Ämnesval

"Arkitekturen är den konstart vi möter varje dag, hela livet. Vi är mitt i den ! Husen står på marken, vi rör oss i dem och kring dem. Det är inte så konstigt att hus är det första vi brukar rita som barn."

Man kan säga att ämnesvalet för min pro graduavhandling "har sina rötter" i min barndom. Avhandlingen behandlar min hemstad Hangö och de miljöer jag rört mig i som barn. Själv bodde jag i ett alldeles ordinärt egnahemshus byggt på 1950-talet och de slottsliknande pastellfärgade villorna på Appelgrensvägen fascinerade mig redan då där de stod i slingrande rad längs vägen likt ett pärlband, den ena mera utsökt dekorerad än den andra.

Villorna har säkerligen hänfört andra än mig, både hangöbor och turister, men kanske också gett tråkigare intryck då man kunnat se hur villorna tidvis förfallit, och därmed gett den klarsynte betraktaren en vink om vilka ekonomiska resurser det krävs att underhålla dem.

Det är inte enbart av nostalgiska skäl valet föll på detta ämne. Även om villorna behandlats i ett antal skrifter saknas en skrift där byggnaderna beskrivs ingående med uppgifter om deras öden; uppförande, funktion, förändringar, ägoförhållanden m.m.

Under arbetets gång har dessutom min uppgift, på begäran, utvidgats till att även omfatta ett kapitel där möjligheter att erhålla understöd för underhåll av dylikt kulturarv klarläggs.

Min avhandling behandlar tre villor; Villa Tellina, Villa Thalatta och Villa Maija. Ursprungligen fanns planer på att behandla betydligt flera byggnader. Under arbetets gång blev det dock märkbart att uppgiftens omfattning på detta sätt skulle bli för stor.

Mitt val av de tre villorna baserar sig på att de alla tillhör de äldsta i Badhusparken och fortfarande innehar sin ursprungliga funktion som pensionat.

Även om byggnaderna är uppförda under samma tidsperiod (1880-1894 ) och representerar samma stil ger de dock prov på variationer.Det faktum att de alla stått i samma familjs ägo under en längre tid även om det nu skett förändringar i ägoförhållandena, innebär att det varit möjligt att få likvärdiga uppgifter.

1.2 Syfte och metod

Det preliminära syftet med mitt pro graduarbete är att dokumentera villa-arkitekturen i Hangö, att göra en deskriptivt kronologisk översikt över några villor från uppförande till dagsläge. Utgångspunkten är en kvalitativ forskningsinriktning där villorna behandlas ur ett såväl arkitektoniskt som kulturhistoriskt perspektiv. I samband med detta kommer även framtida behov av restaurering samt möjligheter till understöd för dylikt syfte att behandlas. Uppsatsen kommer också att tangera stadens utveckling under den aktuella perioden, såväl topografiskt som strukturmässigt, detta för att placera den behandlade villa-arkitekturen i dess kontext.

1.3 Källor och tillvägagångssätt

Eftersom Badhusparken och dess bebyggelse utgör en mycket betydelsefull del av stadens kulturarv har villorna naturligtvis uppmärksammats och berörts i ett antal skrifter och böcker. I Tiina Lehtos inventarieskrift Byggnadskultur och kulturlandskap i Hangö finner man mycket informativa om än kortfattade uppgifter om byggnadernas tillkomst, funktion, byggherre, arkitekt m.m. Detta verk har utgjort stommen för mitt arbete, ur vilket jag inhämtat de grundläggande uppgifterna som gjort det möjligt att gå vidare. Ytterligare material om Hangö och dess villabebyggelse har inhämtats ur Mikko Härös verk Kulturhistorisk inventering av byggnader och landskap i Västra Nyland. Verket Blad ur Hangö stads historia I skrivet av August Holmberg 1922 samt kapitlet "Hangö under sitt första kvartssekel" skrivet av Birger Boström i boken Tio kapitel om Hangö 1874-1974 har utgjort basen för mina uppgifter beträffande stadens och stadsplanens uppkomst och utvidgande. Härifrån har jag även fått uppgifter om badanstalten och badhusparken.

Henrik Lilius bok Trästaden i Finland har bistått med relevanta arkitekturuppgifter samt med allmänna uppgifter om stadsplaneringen i Finland under den aktuella tidsperioden. Arkitekturuppgifter har också tagits ur verket Konsten i Finland där kapitlet "Nygotik, industriarkitektur och nyrenässans" skrivet av Sixten Ringbom, berör den för min uppsats relevanta Schweizerstilen. Ytterligare information om såväl stadens uppkomst som om badanstalten har jag funnit i verket Hangö badanstalt 1879-1939 skriven av Birgitta Ekström. Ur samlingsverket Till Flydda Tider I-II skriven av Jeja Roos har jag inhämtat grundläggande uppgifter om ett flertal av personerna som berörs i uppsatsen. Även böckerna I egna ögon - och andras, En bok om att känna sig själv skriven av Rolf Lagerborg och C. G. Mannerheim, Suomen marsalkka skriven av Veijo Meri har bidragit med information till uppsatsens personhistorik. Axel O. Heikels häfte Brunnsparkens förhistoria, den första tiden och åtta äldsta villor utgör en del av materialet för stycket "Villakulturen i Finland". Verket Runsala villor - förteckning över villorna på öarna Runsala, Stora Bockholmen och Lilla Bockholmen i Åbo skriven av Helena Soiri-Snellman har gett uppgifter om villakulturen i Runsala. Också kapitlet "Pohjolan huvilamuseo" skrivet av C.J. Gardberg i boken Ruissaloa - luontoa ja kulttuuria berör samma ämne. Den vid Tekniska högskolan förfärdigade undersökningen Arkkitehtuurin historia skriven av Oiva Kallio och Pekka Leskelä har bidragit med viktig information om villakulturen och dess spridning till Finland.

Övriga verk som Birgitta Ekströms Hangö, Årtalen berättar, Pekka Barcks jubileumsskrift Villa Doris, Kalevi Tuorilas Bellevue 1893-1993, Henrik Hildéns Västvart med morgontåget, Helsingin jugendarkkitehtuuri 1895-1915 skriven av Jonathan Moorhouse, Michael Carapetian och Leena Ahtola-Moorhouse, Societetshusen i storfurstendömet Finland skriven av Åsa Ringbom, Boken om San Michele av Axel Munthe, Kerstin Nilssons Se huset, Svenska arkitekters verksamhet i Finland 1870-1920 av Joakim Hansson samt boken Hjälpreda vid kulturhistorisk byggnadsinventering skriven av Sander Rosén har alla bistått med kompletterande uppgifter. Helsingfors Polytekniska skolas lärar- och elevmatrikel från 1849-1897 har gett relevanta personuppgifter.

Förutom tryckta källor har jag använt mig av en stor mängd otryckt material. Grundmaterialet för min uppsats utgörs av byggnadsritningar, protokoll och fotografier ur Hangö stads tekniska verks arkiv och Hangö museums arkiv. Dessutom har uppgifter om stadens och badanstaltens tillblivelse tagits ur Senatens ekonomiedepartementes protokoll uppbevarade i Riksarkivet i Helsingfors. Personuppgifter om arkitekt Bruno F. Granholm har inhämtats från Arkitekturmuseets arkiv i Helsingfors.

Övrigt otryckt källmaterial är bl.a. två avhandlingsarbeten tangerande mitt ämne, Hanko 1874-1900 skriven vid Helsingfors universitet 1985 av Arne Heporauta och Brunns- och badorterna i Finland under 1800-talet, En arkitekturstudie skriven vid Åbo Akademi av Susanne Björklund 1993. Jag har också fått oumbärlig information genom intervjuer och samtal med sakkännande personer. I detta sammanhang uttrycker jag ett speciellt tack till familjen Haahti, nuvarande innehavare av Villa Tellina och Thalatta, för visat intresse och hjälpsamhet gällande både delgivning av material och information. Av samma orsak vill jag även tacka familjen Grönroos, nuvarande ägare av Villa Maija.

Personuppgifterna till stycket om Villa Maijas ägoförhållande har hämtats ur Hangö Svenska församlings kyrkoarkivalier. För avhandlingens sista kapitel om vård och av kulturbyggnader har min främsta källa varit aktuella instansers hemsidor på internet. Kompletterande uppgifter till detta kapitel har hämtats ur Finlands lag och ur miljöministeriets utredning nr. 5 Suomalaisia puukaupunkeja. Hoito, kaavoitus ja suojelu - Finnish Wooden Towns. Care, Planning and Conservation.

I samband med materialsökning och inhämtandet av aktuell källitteratur stötte jag på vissa motgångar. Dessa har t.ex. varit avsaknaden av ursprungliga ritningar till både Villa Tellina och Villa Maija. Uppgifter om samtliga byggnaders uppförande har varit svåra att hitta. Till de källor jag letat förgäves efter hör uppgifter om Villa Tellinas arkitekt R.Grönholm. Inga uppgifter går att finna om honom i elevmatriklarna för Polytekniska skolan i Helsingfors, inte heller nämns han i någon av de många lokalhistoriker som skrivits. Detta skulle antyda att han eventuellt fått sin arkitektutbildning utomlands. Ett annat alternativ är att han i motsats till vad de anlitade skriftliga källorna antyder, inte hade någon arkitektutbildning. Bristen på uppgifter om honom i lokalhistoriken indikerar att han inte varit hangöbo. I Villa Maijas fall är inte ens namnet på arkitekten eller byggmästaren känt. Inga dokument eller litteratur har kunnat ge upplysningar om denna person.

Allmänt kan hävdas att största delen av den relevanta källitteraturen behandlar badhusanstalten och byggnaderna i direkt relation till denna. Eftersom villorna, trots sin anknytning till badhusväsendet, uppfördes som privatbostäder tangeras dessa ofta endast flyktigt. Detta innebär att det varit lätt att hitta uppgifter om orsaken till villornas uppförande och kontexten kring deras tillblivelse, medan direkta uppgifter om byggnaderna saknas. I detta sammanhang kan nämnas att lokaltidningarnas uppgifter om villorna varit ytterst fåtaliga.

I samband med utredningen om ägoförhållanden stötte jag även på problem av annan natur då jag som fältforskare blev tvungen att överväga vilka av de personuppgifter som erhållits, ur etisk synvinkel, utgjorde användbart material och var av relevans för denna text.

1.4 Avgränsningar och motivering av urval

Eftersom min avsikt varit att ge en något mera utömmande beskrivning över villornas öden än vad som går att finna i den redan befintliga litteraturen insåg jag snart att jag skulle vara tvungen att begränsa min uppsats till endast ett fåtal villor. Detta argument styrkes ytterligare av det faktum att ett verk i vilket Hangös villa-arkitektur behandlas i korthet, men i vilket alla representanter för denna arkitektur finns beskrivna, redan skrivits. Dessutom ansåg jag det viktigt att i uppsatsen även, förutom rent arkitektoniska fakta, tangera relevanta kulturhistoriska uppgifter, bl.a. ägoförhållanden.

2. Villakulturen i Finland

Villa-arkitekturen fick fotfäste i Finland under 1840-talet som en direkt följd av badhusväsendets ökade popularitet i landet. Att bo i sommarvillor hörde till den övre klassens sommarnöjen och var ett uttryck för tidens romantiska anda. Som modell för de inhemska sommarvillorna stod bl.a. den italienska villan, den schweitziska jaktstugan och den engelska cottage-byggnaden. Kännetecknande för de nordiska villorna blev användandet av trä som byggnadsmaterial och en ytterst detaljrik snickarglädje.

Villaområdet i Runsala i Åbo utgjorde ett av landets första enhetliga områden med dylik arkitektur som snart även uppstod annorstädes både i utkanterna av större städer samt i mindre trästäder nära kusten och i skärgården. I ett brev riktat till Senaten använde borgarna i Åbo redan 1843 ordet villa i betydelsen sommarboning även om ordet tidigare förknippats med lantgård eller herrgård. Runsala övergick i Åbo stads ägo 1845 varefter platsen snart omvandlades till ett rekreationsområde för borgarklassen. Området uppdelades i fyrtiosex spalter varefter de utarrenderades vid en offentlig auktion till högstbjudande. Marken hyrdes ut för en tid på högst femtio år. På flera av spalterna fanns sedan tidigare gamla torparbyggnader som under den nya epoken till en början fick tjänstgöra som provisoriska sommarstugor. Småningom påbörjades dock uppförandet av ansenliga sommarvillor, ofta utgjorde de gamla torparstugorna stommen till dessa. Som modell för de första villorna som uppfördes på Runsala (1847-51 ) stod de stora herrgårdarna. Villorna var byggda i empire-stil, ofta i tegel med en regelbunden plan i karolinsk stil.

Först efter 1851, då arkitekten Georg Th. Chiewitz flyttat från Stockholm till Åbo, fick sommarbostäderna i Runsala de särdrag som senare skulle bli kännetecknande för villa-arkitekturen. G.Th. Chiewitz (1815-1862 ) var född i Stockholm och hade här utbildat sig till arkitekt vid Konstakademin. Efter fullföljda studier arbetade han i såväl Italien, Frankrike, England som Tyskland. Sedan han återvänt till Sverige började han under 1840-talet rita bostadshus med stildrag influerade av de många utlandsvistelserna. År 1850 gjorde G.Th. Chiewitz en ritning till en villa i engelsk stil, denna avvek helt från den traditionella svenska byggnadstraditionen. För det okonventionella i denna ritning stod främst byggnadens asymmetri, både vad det gällde planen och fasaderna. Om villan någonsin uppfördes i Sverige är oklart. Klart är dock att en den uppfördes i Runsala följande år, 1851, och blev därmed den första representanten för den nya villa-arkitekturen i Finland. Villa Roma uppfördes som sommarhem för doktor Nils Henrik Pinello. Byggnaden uppfördes i tegel på tomten nr. 23 var den fortfarande står idag. Före sin död hann G.Th. Chiewitz ännu rita två runsalavillor. I och med detta hade hans intresse för planering av sommarbostäder blivit riktgivande för villa-arkitekturens utformning i hela landet.

Detta tidiga villaområde i Runsala utgjorde en förebild för den villabebyggelse som senare kom att uppföras i Badhusparken i Hangö. Som modell för badanstalten och dess villor i Hangö stod också Brunnsparken i Helsingfors, även den badinrättning.

Uppförandet av villor i Helsingfors Brunnspark påbörjades redan under 1830-1840 talen. Redan i ett mycket tidigt skede fastslog Bad- och brunnshusbolaget att dessa av privatpersoner uppförda villor delvis skulle ställas till förfogande för inkvartering av badgäster. Detta var ett direktiv som även kom att gälla i Hangö då villa-arkitekturen här uppfördes några decennier senare.

Villorna i Brunnsparken i Helsingfors var samtliga av ansenliga mått, mäktiga palats, de flesta uppförda i sten och tegel. Byggnaderna var avsedda som bestående boningshus med vinterboning och bekvämligheter. Detta var något som kom att skilja Badhusparken i Hangö från sin förebild i Helsingfors. Att största delen av villabebyggelsen i Hangö hade karaktären av sommarboningar var arkitektoniskt sett myckt avgörande för villornas utformning. De blev betydligt lättare och ljusare till sin framtoning i jämförelse med sina tunga och mäktiga förebilder i Helsingfors.

En spännande anknytning mellan Brunnsparken i Helsingfors och badhusanstalten i Hangö är att det i båda fallen fanns medlemmar ur samma familj, far och son Appelgren, som primus motor för anläggandet av respektive badhusanstalt. Då Brunnsparken i Helsingfors planlades var apotekaren John Julius Conrad Appelgren med i badinrättningens första direktion, senare kom han som huvudansvarig att leda anläggandet av parkområdet. Några decennier senare blev det sonen Conrad Appelgren (1835- 1920), som influerad av sin far blev en av de första initiativtagarna till Hangö badanläggning då han i ett brev till guvernören föreslog en förändring av stadsplanen för detta ändamål.

3. Hangös utveckling under den aktuella perioden

3.1 Hangö blir stad

Grundandet av Hangö stad år 1874 utgjorde i sig en avvikande tilldragelse. Medan en stad vanligligtvis uppstår kring ett redan sedan tidigare fungerande samhälle uppstod Hangö från intet som ett komplement till den nyligen anlagda hamnen och järnvägen. I senatens ekonomiedepartementes protokoll kan man läsa "... att Senaten funnit anläggandet af en stad på det såkallade Hangö landet i Bromarf kapell i Tenala socken af Nylands län blifva en gifven följd af den sjöfart och handelsrörelse, som den till Finska viken invid sagda land anlagde jernväg komme att derstädes framkalla ..."

Vid tiden för stadens fundation hade området endast 300 invånare och bebyggda jordarealer var ytterst fåtaliga. Planerna för stadens tillväxt var dock vidlyftiga, man trodde att: "Hangö skulle växa till en storstad mellan Åbo och Helsingfors." Staden utvecklades i snabb takt, bebyggelse värdig en större handelsstad uppfördes och mängden människor som rörde sig i staden var, trots ett lågt invånarantal, stor tack vare emigranterna som vid denna tid reste till utlandet via Hangö hamn.

Tanken var att hamnen kompletterad av den nyinvigda järnvägen skulle inbringa en livlig transitotrafik. Eftersom det inhemska konsortium som bildats i samband med ban- och hamnbygget inte fick något finansiellt stöd från senaten blev man tvungen att sälja koncessionen till en för ändamålet bildad sammanslutning i St Petersburg. De ryska affärsmännens tanke var att det mellan Hangö och St Petersburg skulle uppstå en lönande godstrafik. Dessa förhoppningar infriades dock inte. Birger Boström skriver i boken Tio kapitel om Hangö 1874-1974: "Det visade sig, att beräkningarna angående transitotrafiken slog fel och fartygen i östersjötrafik förde sina laster som förut till de andra städerna vid kusten med förbigående av den nya sjöstaden, varför loken på den nya banan brände sina kol förgäves." Med förlust sålde de ryska affärsmännen koncessionen till den finländska staten redan 1875 och hamnen och järnvägen har sedan dess förblivit i dess ägo.

Även om starten var haltande uppstod dock snart ett fungerande samhälle. Eftersom Hangö utgjorde den enda öppna vinterhamnen i Finland fick staden snart en regelbunden fartygstrafik under vinterhalvåret. Framtidsutsikterna förbättrades ytterligare av att Hangö fick sin första isbrytare "Murtaja" 1891.

 

 

 

"Med den ökade trafiken, som snart också gäller öppetvattentrafiken, som medför återverkningar åt olika håll i den unga staden, kan man säga att den fått den grund att bygga på, som avsetts vid grundläggningen."

3.2 Hangö stadsplan 1874-79

Städernas allmänna byggnadsordning (SABO ) från år 1856 innehöll klara riktlinjer för stadsplaneringen och bebyggelsen i landet. Gatornas bredd, avstånden mellan husen, husens våningsantal, byggnadsteknik, brandsektorer etc., allt var noggrant reglerat i enlighet med fastställda direktiv. Dessa regler gav dock upphov till ytterst olika stadsplanelösningar runt om i landet. Av största betydelse för stadsplaneutformning och förändring var naturligtvis städernas storlek både med tanke på invånarantal och areal. Om staden var gammal och redan hade en stadsplan efter vilken tidigare bebyggelse uppförts eller om staden var förhållandevis ung med möjligheter att bygga upp nyare stadsområden i enlighet med de färska direktiven var av stor betydelse. Som en tredje grupp finner vi de städer vars fundationsår ligger senare i tiden än 1856, områden som rent teoretiskt kunde uppföras helt enligt den nya byggnadsordningens regler.

Under Hangö stads fundationsår 1874 förfärdigades en plankarta enligt vilken staden indelades i nittiofyra bostadstomter och nitton magasintomter (Bild 1). Den 11 februari samma år förrättades en offentlig auktion av landtränteriet vid vilken sjuttio av bostadstomterna och fjorton av magasintomterna uppköptes av privatpersoner. I enlighet med Senatens beslut fick priset för de större och bättre belägna tomterna inte understiga etthundra mark medan de mindre och avlägsnare tomternas minimipris var sextio mark och magasintomternas tjugo mark. De nya tomtägarna var förbundna att bebygga tomterna inom två år. Om detta inte kunde infrias skulle tomterna åter auktioneras ut till högstbjudande.

 

 

 

I senatens protokoll skedde detta enligt följande: "...vid äventyr att på ny auktion försäljas i hvilken händelse förste inroparen skulle ansvara för den förlust som genom lägre anbud vid den nya auktionen till äventyrs kunde uppstå."

Då förhoppningarna om stadens ljusa framtid som färgat tillfället för den första auktionen inte längre höll i sig några år senare då staden fått ge efter för mindre lovande framtidsutsikter, var fortfarande flertalet av de inköpta tomterna obebyggda. Detta ledde senare till att staden själv gjorde en lönande affär då den kunde lösa in de obebyggda tomterna till avsevärt lägre pris än de vid auktionstillfället sålts för.

Det första förslaget till Hangö stadsplan färdigställdes i januari 1875 efter att den då verksamma guvernören Georg von Alfthan, i samråd med arkitekt August Boman, under stadens tillblivelseår gett stadens ordningsmakt i uppgift att färdigställa en plan indelad i stadsdelar och kvarter. Resultatet utgjorde en stadsplan med tre stadsdelar och tjugoen kvarter. Stadsplanen godkändes den 12 januari 1875.

Även då stadsplanen från 1875 fick sitt godkännande var det redan uppenbart att stadsområdet behövde utvidgas, därför gjordes redan samma år planer på att tänja stadsgränserna till områdena norr om järnvägen. Denna expropriation genomfördes 1877 så att även hemmanen i Hangöby införlivades med staden.

Bland reglerna för stadsplaneordningen enligt SABO fanns även föreskrifter om stadsplanens symmetri enligt vilka det optimala alternativet var en stadsplan uppbyggd efter ett schematiskt rutsystem. Rutplanen utgör grundtypen för den regelbundna stadsplanen efter vilken man redan under antiken planerade städer. I verket Trästaden i Finland talar Henrik Lilius om de "s.k "påtvingade rutplanerna" ...där man utan hänsyn till motiga terrängförhållanden absolut ville genomföra en möjligast reguljär rutplan." Han skriver att Hangö stadsplan är: "...ett bevis på att rutplanen - beroende på planerarnas förmåga - också kunde tillämpas i en mycket besvärlig terräng med ett ur stadbyggnadskonstens synpunkt åtminstone i någon mån acceptabelt resultat." Hangö stadsplan uppvisar en rutplan i området Hangöby hemman medan stadens centrum kännetecknas av de från Rådhustorget utgående radialgatorna.

Vid upprättandet av badanstalten år 1879 beslöt man utöka stadsplanen med ytterligare 16 tomter, dessa i badhusets omedelbara närhet. Avsikten var att det på dessa tomter skulle uppföras byggnader vilkas funktion skulle stå i direkt relation till badanstalten. Främst skulle villorna fungera som lämpliga bostäder för badgästerna. I november 1880 då den egentliga indelningen skedde utökades antalet villalotter vid badhusparken till 23 stycken.

Bebyggelsen och miljön som uppstod på området mellan Kolaviken och Busträsket avvek till sin utformning helt från den övriga stadsplaneringen. Eftersom Badhusparken och villalotterna inte var stadfästa berördes detta område inte av de regler som gällde den övriga stadsplanen. Området, som vid Badhusvägen avskiljdes från den övriga bebyggelsen utgjorde en egen stadsdel.

3.3 Hangö badanstalt

Redan vid tiden för grundandet av Hangö stad diskuterades områdets lämplighet som badort. Det räckte dock ett år innan frågan togs upp till offentlig diskussion, August Holmberg skriver i verket Blad ur Hangö stads historia I :" Första gången tanken på inrättandet af en vattenkuranstalt härstädes kom till offentligt uttryck torde varit den 1 februari 1875, då stadens borgerskap inför ordningsrätten dryftade om lämpligaste platsen för en dylik inrättnings uppförande."

Efter flerårig planering med diskussion och dispyter om badinrättningens placering, kostnader, finansiering och administration förverkligades slutligen projektet efter att Kejserliga Senaten den 8 maj 1878 "..beviljat Hangö stad ett understöd af allmänna medel för uppförande af en badinrättning jemte societetshus och trädgård derstädes i enlighet med af öfverstyrelsen för allmänna byggnaderna granskad och godkänd ritning..." Uppförandet av badanläggningen kunde påbörjas under hösten samma år. Badanstaltens byggnader uppfördes under våren 1879 i enlighet med den av senaten godkända planen och inrättningen kunde öppna sina dörrar för badgästerna den sjunde juli 1879.

Till en början var bebyggelsen i badhusparken rätt anspråkslös. De första byggnaderna som här uppfördes utgjordes av två kallbadhus, ett varmbadhus och en restaurang, men med tiden utvidgades området, nya byggnader tillkom och de tidigare byggdes ut (Bild 2). Bl.a. uppfördes ett societetshus , en musikestrad, simhus, kiosker och paviljonger, tennisbanor, en ridmanege m.m. Även områdets vegetation förändrades från naturlig tallmo till noggrant planerat parkområde i engelsk stil med inplanterade lövträd. I boken Västvart med morgontåget skriven av Henrik Hildén står att läsa: "..den omätliga vattenytan utan gräns för ögat, de nya, fina och bekväma byggnaderna, de höga och väl ventilerade badlokalerna, de rymliga och väl ansade gräsplanerna, omslingrade av breda, fasta sandgångar, den vidsträckta parkanläggningen med många vackra utsiktsplatser, den splendida middagsserveringen i societetssalongen....allt tillkännagiver, att man här befinner sig vid en badort efter nyaste och bästa mönster och vilken otvivelaktigt går en lysande framtid till mötes,--- en fashionabel badort." (Bild 3).

3.4 Badhusparken

Ursprungligen avsåg man att bebygga även Badhusparken med vanliga bostadshus varför man planerade att även indela detta område i små tomter. Detta förslag kullkastades då det senare fastslogs att parken skulle reserveras för kurortsverksamhet. Tomterna i parken var inte till salu. Det var endast möjligt att arrendera tomter och det fastställdes även att bebyggelsen här måste ha direkt relation till badanstalten. Kuranstalten invigdes sommaren 1879, fem år efter stadens tillblivelse.

I Badhusparken gjordes efter detta stora förändringar i den naturliga vegetationen, miljön skulle anpassas till behovet av ett rekreationsområde. Bland de större efforter man gjorde var bl.a. att fylla delar av stranden med matjord för blomsterrabatter och buskar, tallskogen gallrades och lövträd planterades, promenadstigar byggdes och den gamla landsvägen förbättrades och kom efter detta att kallas Badhusvägen. I parken byggdes flera små paviljonger, en springbrunn samt en plan som möjliggjorde utövande av tennis, croquet och bocciaspel.

I nordlig riktning från Badhusparken låg det s.k Busträsket som länge utgjorde ämnet för polemik om huruvida träsket skulle dräneras och igenfyllas eller bibehållas i form av en mindre damm. Det största problemet beträffande Busträsket var att det kunde bli en sanitär oangelägenhet. De flesta personerna i stadens beslutsfattande organ ansåg träsket, i dess dåvarande tillstånd, utgöra en möjlig smittospridare av epidemier.

Det förstnämnda förslaget vann majoritetens gehör i stadsfullmäktige men kom aldrig att genomföras. I början av detta sekel gjordes så en kompromisslösning då en del av träsket torrlades medan den kvarstående delen omgjordes till en damm med näckrosor och omgivande buskage (Bild 4 ).

3.5 Villabebyggelsen i parken

I oktober 1879 beslöt staden indela Badhusparken i villatomter. Till verket skred man i november 1880 då parken indelades i 27 lotter. Dessa lotter skulle utarrenderas för en period på 25 år varefter arrendet skulle förnyas, arrendeavgiften var fastslagen till minst 10 mk i året.

Under året 1880 utarrenderades 5 av lotterna, arrendatorena var förpliktade att bebygga tomten inom viss tid, annars skulle tomten åter utauktioneras. Med arrendet följde ytterligare vissa restriktioner, bl.a fanns det direktiv angående planteringar och övrig utsmyckning av lottens gårdsareal. Byggnaden skulle placeras nära vägen med fasaden mot gatan, detta för att garantera en enhetlig och tilldragande bebyggelse. Villornas placering i förhållande till varandra skulle vara sådant att inte havsutsikten skymdes för någon. Om lotten låg väldigt nära gränsen till den egentliga stadsplanen kunde man delvis tillämpa stadens byggnadsordning även här.

Att Badhusparken inte berördes av samma restriktioner resten av stadens bebyggelse gjorde gav byggherrarna, arkitekterna och byggmästarna friare händer i utformningen av villorna, detta faktum gjorde det också möjligt för stadens beslutsfattande att konfirmera och godkänna byggnadsritningar utan guvernörens godkännande.

Bebyggelsen spred sig både till väster och öster om badanstalten, vilket resulterade i en enhetlig villabebyggelse längs Badhusvägen, nuvarande Appelgrensvägen. Uppförandet av villorna fortgick så att en till två villor uppfördes i året under perioden 1880-1896. Allt fler tomter bebyggdes allt längre österut och kom småningom att bilda en ca. 2 km lång rad av villor. "Hangö hade fått en enhetlig villastadsdel och en likadan kan inte en enda annan stad i Finland uppvisa idag."

Avsikten var att villorna som uppfördes under 1880- och 1890-talet i mån av möjlighet skulle fungera som pensionat och tillgodose kurortsgästerna med inkvartering. Villornas yttre, deras storlek och utsmyckade fasader vittnade om att byggherrarna var personer med status och förmögenhet utöver allmänhetens. Även om det i stadens fundationsbrev stipulerats att endast personer skrivna i Hangö fick arrendera villalotterna upphävdes detta direktiv mycket snart. Byggherrarna var sällan Hangöbor utan affärsmän, adelsmän, godsägare m.fl. från större städer som Helsingfors och t.o.m från St Petersburg.

Villorna var stora med minst två om inte tre våningar. Planen var antingen rektangulär eller kvadratisk ofta försedda med utskjutande byggnadsdelar som burspråk, terasser, balkonger, tvärgavlar, torn m.m. Fasaderna utsmyckades med omfattande träsnideriarbeten i svarvstil, schweitzerstil, engelsk och skandinavisk stil. Brädfodringen, som delades av listverk, kunde löpa både vertikalt och horisontalt i olika partier. Även fönsterinrutningen kunde göras dekorativ med hjälp av spröjsar i mönster och färgat glas.

Stilmässigt hör de flesta av de tidiga exemplaren på villaarkitektur i Hangös Badhuspark till den något svårdefinierbara schweizerstilen till vilkens karaktär hör att avvika från den klassiska ornamentiken för att istället, med hjälp av sammansatta stilgrepp, bilda en egen dekorativ, detaljrik och mångfasetterad ornamentik.

Den s.k schweizerstilen är en utpräglad trästil som först kunde synas i landets arkitektur vid medlet av 1800-talet. Stilen kännetecknas bl.a. av detaljrika träsnideriarbeten; lövsågerier, bilade sparrar, stöttor samt pärlspontad panel. Redan villorna i Hangö ger prov på otaliga exempel av snickarglädje i sin mest utarbetade form. Verktyget som gjorde dessa träsnideriarbeten möjliga var den nya bågsågen för vilken även invecklade träornament var möjliga. Villorna ter sig som dekorativa "experiment" i vilka planeraren gett sin fantasi frihet och förenat stilgrepp som i tidigare sammanhang ansetts okombinerbara.

4. Villa Tellina

4.1 Byggherre Jakob Kronqvist

Jakob Kronqvist föddes 1835 i Kronoby i norra Österbotten. Sedan år 1878 bodde han i Laxpojo i Lojo tillsammans med sin fru Sofie (född Kuorikoski ) och två döttrar. Här bedrev J.Kronqvist affärsverksamhet och ägde bl.a Wirkbygård och såganläggning via vilken han kom i kontakt med Hangö och affärslivet här, eftersom Wirkby såg levererade trävaror för järnvägens räkning. Dessutom var hustrun Sofie Kronqvist dotter till den i Hangö kände byggmästaren Gustaf Kuorikoski som i staden uppfört såväl casinot som badhusinrättningen i deras första utformning, därtill var han byggherre till Villa d`Angleterre i Badhusparken. Även detta utgjorde en förenande länk mellan österbottningen och lojobon J.Kronqvist och Hangö.

Förutom Villa Tellina, eller den Kronqvistska villan, hade J.Kronqvist redan i ett tidigare skede åtagit sig att som byggnadsentreprenör uppföra Hangö statsägda järnvägshotell. Hotellet uppfördes 1878 vid hörnet av dåvarande Järnvägsgatan (nuvarande Korsmansgatan ) efter ritningar av arkitekt E.Wasastjerna. Snart härefter inlöste dock J.Kronqvist både tomt och hotell av staten. Efter J.Kronqvists död 1893 upprätthölls hotellet av hans änka Sofie fram till år 1896 då egendomen såldes till tulluppsyningsman Martin Lignell.

4.2 Arkitekt R.Grönholm

Ytterst få uppgifter om arkitekt R.Grönholm har kunnat spåras. Klart är inte ens om han verkligen var utbildad till arkitektyrket även om både Birger Boström i verket Tio kapitel om Hangö 1874-1974 och Tiina Lehto i skriften Byggnadskultur och kulturlandskap i Hangö hänvisar till R.Grönholm som arkitekt. Befintliga uppgifter om hans verksamhet är dock att han förutom Villa Tellina även ritat Villa d´Angleterre vid Badhusvägen, nuvarande Appelgrensvägen 8, denna byggnad uppförd 1881. Villa d´Angleterre är en tvåvåningsvilla med en stomme av stock under ett sadeltak. Som byggmästare för denna villa fungerade J.Kronqvists svärfar Gustaf Kuorikoski, detta faktum klargör familjen Kronqvists anknytning till denna arkitekt (Bild 5 ).

4.3 Ägoförhållanden

Uppgifterna om Villa Tellina eller den "Kronqvistska villan" från dess tidigaste år är ytterst fåtaliga. Då affärsmannen Jakob Kronqvist inköpte tomten i Badhusparken och villan uppfördes var detta i syfte att bygga familjen en sommarvilla samtidigt som den även skulle inkvartera gäster och därmed fungera som en bisyssla till den övriga affärsverksamheten.

Som tidigare nämnts bestod den Kronqvistska familjen, förutom av Jakob och hans hustru Sofie, av två döttrar. En av döttrarna, Hulda Augusta Sofia kom senare att bli den som övertog villan efter sin fars död, delvis som en följd av ledsamma omständigheter.

Hulda Kronqvist genomförde sina grundstudier vid den Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors (senare kallad Svenska flicklyceet ), varefter hon studerade vid Musikinstitutet under åren 1882-84. Efter detta reste hon till Schweiz där hon stannade under några år för att studera språk. Härefter studerade hon ytterligare två år vid Musikinstitutet, men kom sin utbildning till trots inte att utöva någon form av yrkesverksamhet under de närmaste åren.

Under 1889 träffade hon sin blivande man, veterinären Hjalmar Kasimir Baer. Paret förlovade sig och gifte sig ett år senare, 1890. Den Baerska släkten var hemma från Hakoinens gård nära Tavastehus. Paret flyttade till Östermyra där Hjalmar Baer utövade sin veterinärverksamhet. Senare, år 1893, då familjen Baer utökats med två barn och bosatt sig i Lappo, insjuknade Hjalmar Baer i tyfus och avled i december samma år. Efter denna tragiska händelse flyttade Hulda Baer med sina två barn hem till sin mor i föräldragården i Wirkby, Lojo. Fadern hade dött tidigare samma år, 1893.

Senare, då barnen blivit äldre, blev det för Hulda Baer angeläget att finna ett arbete. Eftersom hon redan var grundutbildad på musikens område var detta något hon ville bygga vidare på. Under åren 1899 och 1900 besökte hon därför Paris, Dresden och Berlin där hon förkovrade sig i sång. Efter hemkomsten till Helsingfors undervisade hon i sång åren 1900-1904. Efter detta, år 1904, beslöt familjen att Hulda Baer och hennes barn skulle flytta till Hangö och överta den av fadern kvarlämnade Kronqvistska villan, sedermera Baerska villan, där hon kom att stanna i över trettio år.

År 1908 flyttade även modern till Hangö där hon stannade till sin död 1919. Efter Sofie Baers död förblev villan i sterbhusets ägo fram till år 1934 då byggnaden inlöstes av Hulda Baer.

Väl inflyttad till Hangö stad verkade Hulda Baer som musiklärarinna i den lokala samskolan i vilken även hennes egna barn började vid nådd skolålder. Som lärarinna var Hulda Baer verksam ända fram till 1920. Även under denna tid, då villan stod i Hulda Baers ägo, inkvarterades om somrarna badgäster i villan. Om detta vittnar bl.a uppgifter om uthyrbara rum i en av badhusdirektionen utgiven turistbroschyr från 1914. Villan utbjöd tre rum, kök och veranda, inkluderande fyra bäddplatser, för 1000 mk säsongen. Dubletter kostade 300-525 mk för motsvarande tid. Enkelrum kunde hyras för en summa på 60-150 mk i månaden. Tilläggsavgifter uppbars för extrabäddar, städning och byte av sängkläder.

Vid stigande ålder drabbades Hulda Baer av en reumatisk sjukdom som bröt ner hennes hälsa och hindrade hennes rörelseförmåga. Då modern dött 1919 och barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån blev den stora villan för otymplig att sköta för en ensam och rörelsehandikappad kvinna varför hon 1932 flyttade till sin dotter i Åbo. Två år senare, i december, avled Hulda Baer.

Under krigsåren 1942-45 uthyrdes villan av Hulda Baers bröstarvingar till försvaret. Den fungerade som garnison och inrymde även ett soldathem.

Efter kriget stod villan tom framtill 1952 då det Baerska sterbhuset inköptes av läkaren Matti Luukas Haahti från Riihimäki och hans fru Anna-Lisa Haahti, född Westerholm. Familjen Haahti bestod utöver föräldrarna av fem barn; Matti Olavi, Timo Luukas, Heikki Edvin, Antti Juhani och Maija Elisabeth.

Eftersom Anna-Lisa Haahti ursprungligen var hangöbo fanns en naturlig anknytning mellan familjen från Riihimäki och Hangö. Anna-Lisa Haahtis föräldrar Hilma och Edvin Westerholm var hangöbor. Sedan 1890-talet fungerade E. Westerholm som faktor på tidningen Hangö. År 1945 inköpte M. Haahti Villa Maija i Badhusparken som hem för sin hustrus föräldrar. I denna villa fortsatte A-L Haahtis mor H.Westerholm den pensionatsverksamhet hon redan bedrivit på Skipars i Pettu sedan 1910-talet.

Då M.Haahti läst boken om Axel Munthes marmorvilla på Capri väcktes drömmen om ett eget hus vid havet, denna dröm fokuserades på Villa Tellina. Intresset ledde till flera år av letande efter villans ägare som flyttat till Brasilien. Villan var vid denna tid fortfarande uthyrd till försvaret, ägaren hade redan i ett tidigare skede försökt sälja byggnaden både till staden och privatpersoner men intressenter saknades. Slutligen fick familjen Haahti kontakt med honom och köpebrevet undertecknades 1952. Som en parentes kan i detta sammanhang nämnas att villans namn vid ägobytet ändrades från "Baerska villan" till det grekiska ordet för mussla, d.v.s. Tellina.

Villan fungerade fr.o.m 1950-talet fram till 1980-talet som sommarpensionat i A-L Haahtis regi. Under 1950-talet öppnades Tellina för säsongen först till midsommar eftersom familjen spenderade försomrarna i skärgården i Pettu. Pensionatsgästerna stannade för långa perioder, ofta flera månader men minst en vecka. Söndagen var den dag i veckan då man tog adjö av avresande gäster medan nya hälsades välkomna. Eftersom M.Haahti även ägde bondgården Hasiansyrjä i Hausjärvi kunde man härifrån förse pensionatet i Hangö med mat i form av potatis, grönsaker, ägg, fläsk och smör. Från sommarstället i Pettu fick man fisk och grönsaker, detta innebar att pensionatsverksamheten var så gott som självförsörjande då det gällde att förse gästerna med föda. Pensionatet hade helpension med flera måltider per dag, frukost kl. 8-9 på morgonen, morgonkaffet kl.10, lunch 12-14, middag 16-17 samt kvällste kl.19.

År 1987 övergick villan i sonen Antti Juhani Haahtis ägo, som fortsättningsvis bedriver pensionatsverksamhet i villan tillsammans med sin fru Bigi Haahti och familjens tre vuxna barn. Pensionatet håller öppet från juni till medlet av augusti. Under vinterhalvåret arbetar A.Haahti som professor i Turism vid Rovaniemi universitet. Familjen har sitt hem i Borgå.

4.4 Uppförandet av Villa Tellina

Året för uppförandet av Villa Tellina eller den Kronqvistska villan ligger i dunkel. Enligt Birger Boströms uppgifter i verket Tio kapitel om Hangö 1874-1974 torde villan ha stått färdig redan 1880 vilket skulle innebära att denna byggnad vore en av eller rentav den allra första som uppförts i parken redan före utstakandet av lotterna. I Tiina Lehtos skrift Byggnadskultur och kulturlandskap i Hangö antyder även hon möjligheten att byggnaden skulle ha uppförts redan före indelningen av parken i villalotter, d.v.s före 1880. Villans placering på lotten 1a vid Badhusvägen framgår ur en förändringsritning över stadsplanen från 1914 (Bild 6 ). Då stadsplanen förnyades 1977 förändrades villalotterna till egentliga tomter. I enlighet med den idag gällande stadsplanen placeras Villa Tellina på tomt nr. 1 i kvarter 223 i 2: dra stadsdelen. Tomtens adress är Appelgrensvägen 2 (Bild 7-8 ).

4.5 Villa Tellinas exteriör 1901-1955

Eftersom några ritningar över Villa Tellinas fasader eller planlösningar från tiden för dess uppförande inte går att återfinna är byggnadens utformning gällande såväl exteriör som interiör för denna tidsperiod något oklar. Vid en genomgång av skriftliga källor där villan behandlas framgår att dessa ritningars förefintlighet och eventuella förvaringsplats sedan länge varit oviss.

Primärmaterialet i form av ett fotografi taget 1901 (Bild 9 ) uppvisar dock att det från detta datum, sånär som på förändringarbeten utförda 1943 , fram till dagsläge inte skett något som nämnvärt förändrat byggnadens utseende. Bilden som är tagen under vintern uppvisar byggnadens fasad mot sydväst. Från denna vinkel kan man se villans tornbyggnad samt de öppna verandorna i två våningar. Den öppna verandan i bottenvåningen har senare byggts om till ett slutet utrymme.

År 1908 utfördes en av byggnadsordningen föreskriven husesyn. Från detta tillfälle finns byggnadens planritningar och en genomskärning bevarade.

De äldsta bevarade ritningar som visar villans exteriörutformning utgörs av förändringsritningar från 1943. Dessa ritningar belyser dock villan endast i dess mest elementära form eftersom bara konturlinjerna utritats. Till förfogande finns ytterligare ett antal ritningar utförda vid den stora interiörsanering som företogs 1955. Dessa noggranna ritningar visar exteriören av två fasader, den norra huvudfasaden och gavelfasaden i väster. Dessutom finns här en skiss över takets formation ovanifrån. Ritningarna ifråga utgör därför den bästa källan då det gäller att beskriva byggnadens exteriör.

Huvudfasaden mot Appelgrensvägen mot norr uppvisar villans symmetriska exteriör i tre våningar (Bild 10). Dominerande element i fasadutformningen utgörs av byggnadens utskjutande mittrisalit samt av den åttkantiga tornbyggnaden i villans nordvästra hörn. Som balanserande element synes i byggnadens nordöstra hörn, vid gaveln mot öster, en separat ovan mittaket uppskjutande byggnadsdel.

Byggnadens fasadyta har indelats och dekorerats med hjälp av brädfodringens placering, övergången mellan våningarna markeras av panelering i vertikal riktning medan bräderna i själva våningsytan löper horisontalt. Byggnadens fönsterplanering är enhetlig både vad det gäller placering och utformning. Fasadytan på bägge sidor om tvärgaveln utgör varandras spegelbilder sånär som på några smärre avvikelser, denna synbara symmetri gör att huvudfasaden till sin utformning ger ett ytterst regelbundet och harmoniskt intryck.

Villans bottenvåning reser sig ovan byggnadens fundamentdel, liksom i de övriga våningarna synes risaliten här som en mittmarkering av fasaden. Mittrisaliten utgörs i denna våning av en utskjutande veranda vilken byggnadens huvudingång inryms. Huvudingången som omges av ett fönster på var sida, består av en glasförsedd dubbeldörr. Samtliga fönster i såväl första som andra våningen ter sig indentiska. I fasadens västra ände synes en trappa med ingång till köket. Även denna ingång utgörs, liksom huvudingången, av en glasförsedd dubbeldörr.

Byggnadens andra våning avviker i sin utformning från bottenvåningens genom de öppna verandorna som synes i byggnadens båda gavelpartier. I övrigt är denna vånings fasad identisk med den i undre plan. Mittrisaliten utgörs även i denna våning av en veranda som till sin utformning utgör en exakt kopia av den i bottenvåningen. Dubbeldörren i fasaden bakom balkongen leder till ett av gästrummen. Andra våningen täcks delvis av ett svagt sluttande tak eftersom vindsvåningen inte omfattar byggnadens hela bredd.

Vindsvåningen kröns av den avslutande takgaveln i byggnadens mittparti. Här synes ett fönster med en avvikande och dekorativ utformning. Fönstret, som är rektangulärt, indelas i tre partier. Den största rutan utsmyckas med listverk i trä placerat i en stjärnformation. I övrigt har väggytans areal kraftigt reducerats i vindsvåningen eftersom detta plan både till bredd och höjd endast utgör en bråkdel av de övriga våningarnas. Sadeltaket täcker här största delen av fasaden, i de synliga partierna synes två små fönsterpar på var sida om mittgaveln.

Tornbyggnaden som synes i huvudfasadens nordvästra hörn höjer sig över villans hela höjd. Där vindsvåningens sadeltak tar vid fortsätter tornets byggnadskonstruktion i trä ovan andra våningens tak. Även här ses brädfodringen lagd både vertikalt och horisontalt med omgivande listverk. Ovan denna träkonstruktion synes ett mellantak med svängt fall. Utsiktstornet vars väggyta fylls av fönster höjer sig över detta tak. Tornet avslutas av ett runt tak krönt med en spira.

Den separata byggnadskropp som uppförts i villans nordöstra hörn utgör ett balanserande element till tornbyggnaden i fasadens andra ända. Denna byggnadsdel, vilken inrymmer ett vindsrum, uppvisar samma kvadratformade plan som tornbyggnaden. Byggnadsdelen är utförd likt tornets fundamentdel, d.v.s. en träkonstruktion vilken höjer sig ovan andra våningens tak. Utbyggnaden täcks av ett tälttak. Av fotografiet taget 1901 framgår att även toppen på detta tak, likt tornbyggnaden, ursprungligen haft en takspira.

Byggnadens fasad i väst domineras av tornbyggnaden och av den underliggande verandan (Bild 11 ). Taket synes här enhetligt och täcker hela byggnaden från norr till söder. I mittrisaliten mot norr syns byggnadens öppna verandor i två våningar. Mittrisaliten mot söder uppvisar en förlängning, denna utgör resultatet av förändringsarbeten på villan 1943. Därmed stämmer inte denna exteriörbeskrivning längre överens med villans utseende vid uppförandet under 1880-talet eftersom mittrisaliten mot söder då utformades lika som motsvarande parti i huvudfasaden. Den södra risalitens fasad mot väst uppvisar en väggyta med symmetriskt placerade fönster av samma form samt en dörr.

Ritningen över villans tak visar dem ovanifrån (Bild 12 ). Här synes det kvadratiska sadeltaket täckande byggnadens vindsvåning i mitten. Från detta tak skjuter tvärgavlarnas tak ut mot norr och söder. Under vindsvåningens sadeltak syns taket som täcker andra våningen i båda gavelpartierna. Taket har utformats med flera brytningar. I byggnadens nordöstra hörn syns den ovan byggnaden uppskjutande byggnadsdelen i form av ett tälttak. I motsatt ände av byggnaden ser man tornbyggnadens två tak, det undre fyrkantiga utformat likt tälttaket samt de övre åttkantiga taket.

4.6 Planritningar till Villa Tellina från 1908

De äldsta befintliga ritningarna över villa Tellina är utförda 1908 då den enligt byggnadsordningen föreskrivna husesynen företogs. Dessa två ritningar visar villans tre våningsplan samt en genomskärning mot öster.

Skärningen visar byggnaden i dess allra mest elementära form med endast ytterlinjer, bärande konstruktioner och trappuppgångar samt ett antal dörrar utmärkta (Bild 13 ).

I den första våningen kan man se ett rektangulärt utrymme i vilken inritats trappuppgång till andra våningen samt två väggar liksom två dörrar och två dörröppningar.

Andra våningen är utformad likt den första med en rektangulär stomme. Även här finns inritade en trappuppgång till vindsvåningen, två dörröppningar och en mindre dörr, troligen ledande till ett förrådsutrymme. På var sida om det lilla kvadratiska vindsutrymmet i byggnadens östra gavel ser man det svagt sluttande mellantaket som täcker gavelpartiet. Gaveln avslutas i ett vindsrum som täcks med ett eget separat svagt sluttande tälttak.

Planritningen för första våningen visar villans symmetriska utformning (Bild 14 ). Den rektangulära grundplanen har utvidgats med två långsmala utrymmen i villans båda kortändor. Dessa utgör en förlängning till villans totala längd i båda gaveländorna. Huvudfasaden mot gatan såväl som byggnadens fasad mot innergården har utvidgats med en smal mittrisalit. Denna typ av grundplan innebär att man har utgått från en rektangulär grundform för att sedan etappvis tillägga ur fasaden utskjutande element, detta för att ge planen en något mera mångsidig form. Ur ritningen framgår ytterligare att villans första våning har sammanlagt fyra ingångar med yttertrappor, en i var fasad.

Den första våningens plan tudelas av en mittkorridor. Rumsindelningen och byggnadens utformning är utförd så att utrymmena på var sida om korridoren utgör varandras spegelbild. På var sida om korridoren finns fem rum, därmed finns det alltså sammanlagt tio rum i byggnadens första våning. Dessa rum är i våningsplanet indelade på så sätt att de största rummen ligger i mitten av byggnaden med två mindre rum placerade på vardera sida. I villans västra ända, på den södra sidan av korridoren, finns en trappuppgång till andra våningen. På samma sätt återfinns en trappuppgång även i den östra änden av villan på motsatt sida av korridoren. Denna trappuppgång är dock utformad i en något mindre skala än den tidigare nämnda.

I flertalet rum finner man inritade såväl kakelugnar som andra eldstäder, med hjälp av dessa kan man bl.a lokalisera köket till det sista rummet i villans östra ända söder om mittkorridoren. Invid detta rum finns även en liten wc inritad.

Villans andra våning utgör en nästan exakt kopia av den första våningen även om man här naturligtvis inte återfinner några entréer (Bild 15 ). De rektangulära utrymmena i bottenvåningens kortändor har i denna våning utbytts till öppna verandor. Rummens placering och antal är precis den samma liksom även deras omfång. Att även eldstäderna är placerade likadant som i undre våningen förklaras av det logiska faktum att skorstenarnas placering är den samma i respektive våning. Även det lilla wc-utrymmet går att återfinna i övre våningen på samma plats som i första våningen.

Den tredje våningen uppvisar ett vindsutrymme som till sin ytareal är något mindre än byggnadens hela bredd (Bild 16 ). Planen är här kvadratisk med fyra utskjutande gavlar. Sammanlagt indelas våningen alltså i ett stort mittparti samt fyra mindre utrymmen. De i villans långsidor varande utrymmena utgör slutna rum med mellanväggar. Det utskjutande partiet i byggnadens östra gavel står öppet mot mittrummet utan mellanväggar. Motsvarande parti i den västra gaveln utgörs av en tornbyggnad som reser sig över villans hela höjd. Om tornbyggnadens existens vittnar i denna ritning de inritade trappuppgångarna. Ur denna ritning kan man ytterligare lägga märke till skorstenarna, fem till antalet, samt yttertakets utformning som det ter sig ovanifrån.

4.7 Förändringsarbeten och tillbyggnader 1943 och 1955

Enligt de existerande ritningarna över förändringar på Villa Tellina framgår att villan undergått dylika under åren 1943 och 1955. Ritningarna uppvisar i båda fallen förändringsarbeten i stor omfattning.

Då villan under krigsåret 1943 utvidgades med en tillbyggnad stod huset i Hulda Baers dödsbos ägo. Förändringarna skedde under ledning av tyskar som då vistades i Hangö. De tyska soldaterna var dels beväpnade ss-män, dels todt-män, d.v.s. byggnadsarbetare. Todt-männen kunde igenkännas på den bruna uniform de bar. Denna grupp män bodde i Tellina Av ritningarna framgår att ombyggnadsarbeten skedde under namnet Organisation Todt. Under krigstiden var hela Tellinas tomt omgärdat med ett staket och civila förbjöds tillträde. Enligt givna uppgifter hölls ryska krigsfångar fängslade utomhus på Tellinas tomt. Dessa torde delvis ha utfört tillbyggnadsarbetena.

Tillbyggnadsarbetet bestod i att förlänga byggnadens mittrisalit mot söder. Denna del av villan inrymde matsalen. Dessutom byggde man ut en terass på innergården invid mittrisalitens sydvästra hörn (Bild 17-18 ). Då mittrisaliterna i bägge fasaderna mot byggnadens långsidor tidigare utformats symmetriskt förlängdes nu risaliten mot innergården med mer än sin dubbla längd. Man kan idag, i takets bjälklag, klart urskilja var den ursprungliga tvärgaveln tar slut och den nya delen tar vid.

År 1955, efter att villan övergått i Dr. Matti Haahtis ägo några år tidigare, undergick byggnaden en omfattande grundrenovering samt en del smärre förändringsarbeten (Bild 19-22 ). I villans källarutrymmen gjordes en uppsnyggning av matkällaren då ett nytt skikt betong göts ovanpå det gamla tegelgolvet och nya trappor och dörrar förfärdigades till utrymmet.

De åtgärder som vidtogs i exteriören bestod i att göra om ett fönster i fasaden mot gårdsidan till dörr för att på så sätt erhålla direkt förbindelse mellan matsalen och terassen. Denna terassutbyggnad återuppbyggdes helt i enlighet med dess utformning från 1943.

Invändigt genomgick matsalen samt köks- och serveringsfaciliteterna en modernisering. Den gammalmodiga kitteln och de gamla diskhoarna avlägsnades för att ersättas med en ny diskbänk i modernare utformning. Dessutom tillades skåp och arbetsbord intill fönstren vid ytterväggen. Det gamla serveringsskåpet fick ge rum för ett större och nyare sådant, likaså omgjordes matskafferiet med nya skåp. Ett skilt utrymme reserverades som personalrum med klädskåp.

De sanitära utrymmena i byggnadens nordöstra hörn ombyggdes med nya wc:n och ett närliggande rum omgjordes till badrum. Av de mindre förändringsarbeten som utfördes i detta plan var bl.a. att bredda öppningarna i korridoren för att på så sätt göra utrymmet ljusare, dessutom förflyttades matsalsdörren till mitten av väggutrymmet eftersom denna tidigare placerats i ena hörnet av väggen. Övriga förändringar som utfördes var att utrusta alla gästrum med inbyggda klädskåp samt ventileringssystem.

I andra våningen gjordes det stora rummet i tvärgaveln mot gårdssidan om till mindre gästrum, ett linneförråd samt en gemensam korridor. Även i denna våning försågs alla rum med klädskåp samt utsugningsventiler. Mot gårdssidan byggdes två reservutgångar och balkongerna försågs med repstegar.

I hela vindsvåningen med den öppna mitthallen, uppgång till utsiktstorn samt våningens tre rum gjordes en översyn samt smärre förbättringar.

Allmänt kan nämnas att samtliga rum i varje våning genomgick reparationer i någon form, interiörerna fräschades upp med nya tapeter och golvmattor. Alla elledningar i huset förnyades.

4.8 Villan idag

Idag utgör Villa Tellina en del av den pensionatsverksamhet som familjen Haahti bedriver här och i Villa Thalatta och Villa Eva. Villan är enbart i sommarbruk och står därmed tom största delen av året, med undantag för familjens eventuella besök, från slutet av augusti till början av juni.

Efter ägobytet 1952 gjordes nyanskaffningar till villan, bl.a. i form av nya möbler. Hela matsalen fick nytt matsalsmöblemang i vilket ingick bord, stolar, serveringsdisk och t.o.m. brickor (Bild 23-26 ). Dessa var tidsenligt tillverkade i björk med lackerad yta. Möblemanget var ett beställningsarbete som förfärdigades i fängelset i Riihimäki under vintern 1952-53. Nämnvärt är att matsalen behållits helt intakt sedan 1950-talet fram till dagsdato varför pensionatsgästerna fortfarande äter sitt morgonmål omgivna av samma inredning som då. T.o.m. detaljer som vägglamporna utförda med skärmar i blommigt tyg har behållits från samma tid (Bild 27 ). Också i resten av villan sätter detta tidevarv fortfarande sin prägel på interiören.

I gästrummen finns korgstolar, sängbord, lampor och övrigt möblemang i 1950-talsstil charmig blandning, vittnande om tidens gång (Bild 28-34 ). Största delen av möblerna kommer från familjen Matti Haahtis hem i Riihimäki. I en del av rummen finns tapeter och golvmattor från 1960-talet kvar, några utrymmen i villan har fortfarande tapetserad eller målad spännpapp på väggarna (Bild 35-36 ) medan andra rum genomgått totala ansiktslyftningar med nya väggskivor i cyproc, tapeter och mattor (Bild 37 ). Inredningen representerar idag, både med tanke på material och stil, en blandning av flera tidsepoker.

Småreparationer och renovering i form av målning av väggar, tapetsering, nya korkmattor o.dyl. utförs av familjemedlemmarna själva, detta bl.a för att hålla underhållningskostnaderna så låga som möjligt. Enligt egen utsago strävar familjen till att egenhändigt renovera ett till tre rum per år. Detta till trots sväljer villornas underhåll stora summor, till vissa arbeten är man tvungen att anlita professionell hjälp. Dylika grundförbättringar som gjorts invändigt är bl.a att förse varje rum med lavoar samt elbatterier som möjliggör uppvärmning av varje rum oberoende av de andra. Byggnadens duschutrymmen i bottenvåningen genomgick en sanering 1992, likaså utbyggdes ett gästrum i nedre våningen med egen dusch och wc 1998. Övriga smärre förändringar som gjorts invändigt är bl.a. att man i receptionen tagit fram stockväggen och betsat den. De flesta kakelugnar och spisar i byggnaden har senare byggts in i väggarna. Detta innebär att de ur funktion varande eldstäderna fortfarande finns kvar, gömda bakom väggskivorna. Endast ett fåtal intakta ugnar kvarstår i Tellina. I receptionen har en ugn moderniserats till en fungerande öppen spis (Bild 38 ).

Byggnadens vindsvåning har nästan i sin helhet behållit sin ursprungliga utformning. Här synes villans nakna takkonstruktion och stockväggar, på sina ställen kan man se att vindsutrymmet är i behov av elementära grundförbättringar (Bild 39-44 ). Vindsutrymmet används idag främst som förvaringsutrymme även om ett av vindsrummen om somrarna flitigt används av det lokala sommaruniversitetet som här håller en del av sina föreläsningsserier (Bild 45 ). Före medlet av 1960-talet användes vindsrummen i Tellina, liksom även i Thalatta, som gästrum, detta blev dock senare förbjudet av brandsäkerhetsskäl.

Även utvändigt har villan genomgått renovering, under senare tid har den bl.a. fått ny utomhusmålning. Balkongvirke och balkongutsmyckning samt även andra dekorationer i form av träsnideriarbeten som under årens lopp ruttnat har förnyats enligt gammal modell, dessa kvarstår dock delvis fortfarande i ursprunglig utformning (Bild 46-51 ). Hela fasaden i mot söder, vilken är mest utsatt för väder och vind, har fått en översyn och virke har bytts ut där det varit nödvändigt. Tornbyggnaden och gavelpartiet i byggnadens västra ända undergick omfattande reparationer 1989, arbetet misslyckades dock delvis eftersom tornet idag lutar en aning mot söder, före reparationerna stod tornbyggnaden helt rak (Bild 52-54 ).Villans exteriör ter sig idag nästan i sin helhet som den gjorde efter förändringsarbetena 1943 (Bild 55-62 ).

5. Villa Thalatta

5.1 Byggherre August Ferdinand von Christierson

August Ferdinand von Christierson föddes som son i ett högborgerligt hem i Helsingfors 1840. Efter utgången elementärskola sökte han sig till kadettkåren i Fredrikshamn varifrån han dock avgick 1856. Härefter utbildade han sig till ingenjör vid polytekniska institutet i Hannover under åren 1859-64. Som utexaminerad ingenjör fick han sin första anställning som ritare vid Lüther & Peters mekaniska verkstäder i Wolfenbüttel. Efter detta arbetade han även i London och i Bristol, hos Averside Engine C:o, var han tog del av lokomotivtillverkningen för finländska järnvägar. Därefter anställdes han vid det ryska Ångbåtsbolaget i Odessa som chef för bolagets ritkontor.

Efter flera år utomlands återvände han så till Finland år 1873 då han anställdes som verkstadsföreståndare för Hangö-Hyvinge järnväg. År 1875 gifte han sig med översten Adolf Appelgrens dotter Olga, samma år fick han även äran att titulera sig maskinmästare av I klass. Efter att paret slagit sig ned i Hangö fungerade F. von Christierson som ångbåtsbesiktningsman under åren 1882-88, därefter arbetade han som besiktningsman för ångpannor i Hangö, Ekenäs och Raseborgs härad under tiden 1900-08, samt efter detta i samma ämbete enbart för Hangö stad.

F. von Christierson var livligt engagerad i stadens politiska angelägheter och blev härmed, ur stadsutvecklingens synvinkel, en betydelsefull man. Bland de förtroendeuppdrag han skötte kan bl.a nämnas viceordförande för stadens första drätselkammare, medlem i stadsfullmäktige, hälsovårdsnämnden, folkskoledirektionen och byggnadsbesiktningsnämnden. Naturligt var därför att då den länge planerade badanstalten slutligen blev verklighet var F. von Christierson en av de första medlemmarna i badhusdirektionen. Som en parentes kan här nämnas att F. von Christierson under den livliga debatten om Busträskets öde i badhusparken höll på förslaget om igenfyllande av träsket samt att detta skulle företas på så sätt att stadens skrot och skräp skulle dumpas där.

Vid en ålder av sjuttiofyra år avsade sig F. von Christierson tjänsten som maskindirektör samt depot- och verkstadsföreståndare men förblev hangöbo fram till sin pensionering från ämbetet som besiktningsman för ångpannor 1921, då han var över åttio år gammal.

5.2 Arkitekt Bruno Ferdinand Granholm

Arkitekten Bruno Ferdinand Granholm, son till Laura Tallgrén och prosten Johan Granholm, föddes den 14 maj 1857 i Mörskom socken nära Lovisa. Efter utgången högre elementärskolan i Borgå inledde han sina studier vid polytekniska skolan i Helsingfors år 1872 och utexaminerades 1882. Under sin studietid praktiserade Bruno F. Granholm bl.a hos arkitekt Theodor Höijer, samt senare även hos arkitekterna Th. Decker och F.A Sjöström. Dessutom praktiserade han vid järnvägens mekaniska verkstad i Helsingfors, denna tid visade sig vara riktgivande för hans framtida arkitektbana. Efter att en kort tid upprätthållit en egen arkitektbyrå fick han 1892 anställning vid järnvägsstyrelsens banavdelning som ritare. Senare samma år blev han utnämnd till huvudarkitekt vid Statens Järnvägar och därefter, 1895, arkitekt vid överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Utöver sitt arbete inom järnvägen och järnvägsarkitekturen har B.F. Granholm även ritat flertalet andra byggnader, av dessa kan bl.a nämnas A.B Klintens fastighet i Helsingfors, ett byggnadskomplex utfört i nationalromantisk stil 1903-1904. Bruno Ferdinand Granholm avled den 29 september 1930.

5.3 Ägoförhållanden

Villa Thalatta, eller den "Christiersonska villan" uppfördes, som redan tidigare nämnts, 1893-94 av baningenjör Ferdinand von Christierson som stadigvarande bostad för familjen efter att de flyttat till Hangö 1875.

Om villan från tiden då den var i Christiersons familjs ägo finns väldigt fåtaliga uppgifter bevarade. I Jeja Roos´ verk Till flydda tider I kan man läsa den sparsamma men dock belysande beskrivningen att hemmet var ljust och vackert, detta är lätt att föreställa sig idag då man stiger in i villans stora luftiga rum med högt i tak och många fönster.

I maj 1910 övergick villan i filosofie doktor Rolf Lagerborgs ägo då han med familj flyttade från Helsingfors till Hangö. Sällskapet som flyttade in i den forna von Christiersonska villan bestod förutom av Rolf och Elna Lagerborg, av familjens fem barn, tre söner och två döttrar, tjänstepersonal samt av Rolf Lagerborgs syster, barnläkaren Viva Lagerborg. Viva Lagerborg, som i Hangö är känd för sitt initiativtagande till uppkomsten av både Ljungbo lungsanatorium samt Högsands tuberkulosinrättning, kom senare att öppna läkarpraktik i villans källarvåning. Som läkare anlitades hon också flera somrar av Hangö Bad. Ur ett arrendekort från 1918 framgår att tomtens arrende stod i Elna Lagerborgs namn.

Då familjen flyttade till Hangö var det för att komma ifrån jäktet i storstaden samt för att barnen, som visat sig ha svag hälsa, skulle bli friskare. Man hoppades på att det omtalat hälsosamma hangöklimatet skulle verka styrkande på deras hälsotillstånd, eller som Rolf Lagerborg själv uttryckter det: "Dess klimat var i ropet för klena ungar." Hoppet om hangöluftens hälsosamma verkan infriades dock inte, en av familjens söner avled i maj 1911.

Redan 1909 lediganslog Hangö stad en folkskoleinspektörstjänst som R.Lagerborg sökte, dock med dålig framgång eftersom tjänsten gick till magister Karl Himberg. Efter att R.Lagerborg tidigare fungerat som lektor i filosofi vid Helsingfors universitet utnämdes han år 1911 till t.f professor vid samma institution.

R. Lagerborg var en mycket berest man och tillbringade därför ytterst korta perioder i taget i Hangövillan. I biografin om R. Lagerborg står att läsa: "Räknar man antalet månader Lagerborg vart år höll till i Hangö, så nå de sällan upp till halva året. En hel vecka i stöten var han aldrig där, om icke under julferien eller vid tillfällig ledighet. Om somrarna flyttade familjen till Lappvik eller Bromarf, från 1913 till en egen Bromarfvilla."

I Hangö museums bildarkiv finns två fotografier tagna vid en av familjen Lagerborgs bjudningar i villan (Bild 63-64). Fotografierna är tagna i den stora salen belägen i villans andra våning. På en av bilderna kan man bl.a. se salens utsmyckade kakelugn, denna är fortfarande intakt idag (Jämf. bild ).

Efter att R.Lagerborgs professorsvikariat gått till ända i januari 1912 åtog han sig en språklärartjänst i franska vid Hangö samskola som erbjudits honom i maj samma år. Då det under sensommaren 1913 framgick att familjen skulle utökas med ytterligare ett barn frånsade sig R.Lagerborg sin tjänst som lärare för att kunna göra en rundresa i Europa med sin fru före hennes nedkomst. Familjens sjunde barn, en dotter, föddes på våren 1914.

Eftersom familjen ofta var bortrest och till sommaren helt flyttade ut, inkvarterade man badhusgäster i villan under sommarmånaderna. I den av Hangö badhusdirektion utgivna broschyren Hangö badanstalt framgår att det i villan år 1914 fanns att hyra enskilda rum för ett pris av 100-125 mk säsongen och s.k dublettutrymmen bestående av två rum, för 250-350 mk säsongen eller alternativt 120-170 mk i månaden.

Uppgifter om familjen Lagerborg och deras fortsatta anknytning till Hangö och villan här är efter detta datum oklart. Dock är det ett faktum att villan kvarstod i deras ägo framtill 1927. Fr.o.m. 1929 erhöll R. Lagerborg en personlig professur vid Åbo Akademi där han var verksam som ordinarie professor från 1933 till 1942. Sina sista år tillbringade han på Diktarhemmet i Borgå. R. Lagerborg, vars födelseår var det samma som staden Hangös, d.v.s. 1874, avled den 26 oktober 1959 i Borgå.

År 1927 övertogs villan av fröken Hilja Siviä Pastell, hon var hemma från mellersta Finland men hade som ung emigrerat till Amerika där hon bl.a arbetat som kammarjungfru. Då H. Pastell återvände till Finland inköpte hon byggnaden i Hangö vilken kom att fungera både som resandehem för gäster och hem för henne själv. Oklart är hur hon förvärvat förmögenheten som möjliggjorde inköpet av villan. Även ortsborna undrade häröver och deras nyfikenhet ledde till rykten om hur H. Pastell kommit till Hangö med en kappsäck full av pengar och guld. Även i övrigt var H. Pastells eller "Pastellans", som hon sedermera kom att kallas, hela existens i Hangö mytomspunnen.

Då H. Pastell först anlände till Hangö och påbörjade sin resandehemsverksamhet utgjorde den Christiersonska villan ett högklassiskt inkvarteringsställe vilket den även förblev lång tid framöver. Senare då H.Pastell blev äldre och inte längre hade resurser att upprätthålla verksamheten sjönk standarden. Då detta blev känt blev även gästerna färre och H. Pastell blev tvungen att låta mindre eminenta personer få härbärge vilket kom att ställa till förtret för henne. Bl.a berättas att det i villan, något år före ägobytet, uppstod en brand. Branden, som orsakats av att en av gästerna somnat berusad med cigarett i handen, förorsakade inga större skador på byggnaden, men manspersonen ifråga omkom.

Under krigstiden 1942-45 fungerade byggnaden som sjukhus för såväl tyska som finländska soldater.

År 1963 sålde H.Pastell villan till Matti och Anna-Lisa Haahti (f. Westerholm ) men kom härefter att bo kvar i gårdshuset på tomten under några år efter ägoskiftet. Villan bytte nu namn, liksom villa Tellina, från att ha kallats den "Christiersonska villan" till att heta Thalatta, det grekiska ordet för hav. I och med köpet av denna villa kom även den att införlivas i pensionatsverksamheten.

Liksom Tellina övertogs villa Thalatta av Antti Haahti fr.o.m. 1987 och fungerar fortfarande som en del av pensionatsrörelsen.

5.4 Uppförandet av Villa Thalatta 1893-94

Vid uppförandet av Villa Thalatta, eller den Christiersonska villan, stötte byggherren Ferdinand von Christierson på vissa restriktioner övriga arrendatorer av villalotter inte behövde befatta sig med. Eftersom den av honom arrenderade lotten nr. 1 låg väldigt nära den stadsfästa bebyggelsen, genast söder om Vårdberget, förpliktades F.von Christierson att bygga sin villa minst 40 fot från närmaste tomtgräns (Bild 6 ). Detta eftersom berget ansågs bilda en naturlig gräns mellan stad och villaområde. Villan fick ej heller byggas högre än stadens regler föreskrev, dessutom skulle byggnadens tak, enlig stadens brandsäkerhetsdirektiv, bekläs med eldsäkert material. Då ritningarna godkänts av stadens beslutsfattande den 11 augusti 1893 påbörjades bygget av den Christiersonska villan samma år under vintern och fullföljdes under våren 1894. Idag placeras Villa Thalatta på tomt nr. 1 i kvarter 219 i den 1:sta stadsdelen. Tomtens adress är Christiersonsvägen 2 (Bild 7, 65 ).

5.5 Bruno F. Granholms skiss över fasaden till

von Christiersons villa från 1893

Den i juni 1893 av arkitekt Bruno F. Granholm förfärdigade skissen till fasaden för von Christierson villa fastställer arkitektens deltagande i planeringen av Ferdinand von Christiersons hem eftersom hans signatur finns inskriven på ritningen (Bild 66). Detta visar att de skriftliga källor där man nämnt F. von Christierson själv som planerare av villan ger missvisande uppgifter. Sannolikt är däremot att den befintliga fasadritningen från senare datum utgör en kompromisslösning mellan Bruno F. Granholms skiss och korrigeringar F. von Christierson själv gjort.

Bruno F. Granholms skiss uppvisar stor variationsrikedom med mängder av dekorativa detaljer, helt i tidens och stilens anda. Att göra en jämförelse mellan arkitektens övriga arbeten och villan i Hangö ter sig svårt eftersom denna torde vara den enda av honom i dylik stil planerade byggnaden.

Höjden på villans botten- eller källarvåning tycks vara av relativt stora mått i förhållande till byggnadens övriga våningar. Enligt ritningen utgör fundamentdelen nästan en tredjedel av våningarnas sammanlagda yta. Våningens fasadyta indelas av stenkonstruktionens utskjutande partier. Ett ytterligare indelande element utgörs av fasadens fem fönster och tre dörrar. Ingången längst till höger ligger fristående från källarvåningens stenkonstruktion. Denna dörr leder därmed inte till källarutrymmena utan upp till byggnadens övre våningar. Till höger om denna ingång synes en böjd träkonsol stödande balkongen i övre våningen. Samtliga dörrar är avsedda att utformas i trä med med en träornamentik där smala trälister placerats i ett fiskbensmönster. Mittingången och ingången längst till höger utgörs av dubbeldörrar medan den tredje ingången är en enkeldörr. Dörrarna i stenkonstruktionen omges av massiva listverk med utskjutande rektangulära dekorationer, den ur källarfasaden fristående dörren omges av enklare listverk. Dörrarna har ytterligare utformats med fönster ovanför dörröppningen, dörren längst till höger med två valvformade fönster och de två övriga i rektangulär form.

De i källarvåningens fasad befintliga fönstren är placerade så att två mindre fönster med endast en ruta omger dörren i mittrisaliten medan de övriga tre är större och tvådelade. Fönsterinramningen utgörs, i enlighet med dörrarnas, av en utsmyckad massiv ram med ur fönsterkarmen utskjutande dekorationer i rektangulär form.

I det avfasade hörnet till vänster syns den utskjutande burspråksdelen i två våningar integrerad i byggnadens träfasad. Denna synes i bottenvåningen i form av två stycken utskjutande stödkonstruktioner. Utkragningarna utgörs av böjda stöd i trä med en fot avsedd att förverkligas i sten. Ur skissen framgår att arkitekten avsett materialet för byggnadens fundament vara stora, grova stenblock vilket ter sig vara ett naturligt val med tanke på tillgången till Hangö granit.

I den första våningen tar villans träkonstruktion vid. I fasadens vänstra del ser man det redan tidigare nämnda burspråket i vars första våning synes tre bågavslutade fönster. Ovan fönstren finns rätlinjeformade överstycken. Burspråkets innervägg ter sig likadan som yttersidan förutom att måtten här är mindre och väggen i första våningen endast inrymmer ett fönster.

Den övriga fasaden i första våningen är indelad i enlighet med den stora balkong som upptar fasadens mittparti. Balkongen är omgiven av ett fönster till vänster och fyra till höger. Tre av fönstren har i sig en rektangulär form, de dekorativa foder fönstren omges av har utformats med utskurna ornament och brutna fönsteröverstycken. De två fönstren längst till höger är av något mindre format och bågavslutade. Balkongen, vars skyddsräcke utgörs av smäckra profilsvarvade stöd varvade med grövre stöd i enklare utformning, vilar i sin helhet på det i källarvåningen utskjutande mittpartiet i sten. Fasadytan bakom balkongen utgörs av en ingång med två dörrar i glas samt omgivande fönsterpar. Såväl dörrar som fönster är utformade i samma stil, fönster och dörrar är rakskiftade med avfasade hörn. Fönster och dörrar omges med foder och överstycken. I villans högra hörn från gatan sett synes en ur fasaden utskjutande hörnbalkong.

I likhet med första våningen domineras även den andra våningen av en balkong i fasadens mittparti. Denna balkong är till ytan lika stor som den i undre våningen men ter sig vara något mindre tack vare sin smäckra utformning. I denna balkongkonstruktion har dessutom tillsatts svarvade stöd vilka når upp till mittpartiets utsnidade gavelröste. Dörren och de två omgivande fönstren i fasaden bakom balkongen är bågslutna. Eftersom fasadens mittparti i andra etage forsätter i vindsvåningens gavel har balkongen med dubbeldörr och fönster här utformats i fulla mått medan våningen i övrigt är väldigt låg, detta eftersom det brant sluttande taket täcker största delen av våningens fasad.

I villans högra hörn i andra våningen synes ytterligare en balkong vilande på det utskjutande hörnpartiet i undre våningen. Eftersom denna placerats direkt under gavelpartiets sluttning har balkongen här fått ett naturligt tak.

Vindsvåningen eller tredje våningen döljs nästan i sin helhet av takets sluttande fall, den synliga delen utgörs av den frontespis som upptar fasadens mittparti samt av burspråkets gavelparti. Den mycket utsmyckade frontespisen utgör ett dominerande och indelande element för byggnadens hela fasad, den framhäver byggnadens mittparti och kröner det med det dekorativa gavelfältet. Gavelns ambitiösa utsmyckningar kulminerar i en hög spira som höjer sig över byggnaden. Likaså har burspråkets takgavel utsmyckats med dekorativa träsnideriarbeten samt en takspira. Det branta sadeltaket byter lutning genom en takbrytning ovanför mittgaveln i villans huvudfasad, från burspråket till vänster till balkongen till höger.

Taket i B.F. Granholms skiss utgör det kanske mest intressanta och iögonfallande partiet på hela byggnaden. Huvudtaket är, som redan tidigare nämnts, ett brant sluttande sadeltak vars sluttning bromsas då burspråkets och frontespisens takgavlar bryter lutningen. Speciellt i denna takutformning är i första hand de två gaveländorna. Istället för ett tak som i enlighet med konventionella lösningar utformats i samma längd som byggnaden, utökas takets omfång här uppåt och utåt för att nå sin största längd vid takåsen. Som för att markera detta kröns hela takåsen dessutom med ett utsnidat listverk i form av tätt på varandra följande öglor. Detta listverk avslutas i båda gavlar av ur takåsen utskjutande dekorationer i form av drakhuvuden i fornnordisk stil.

Huvudfasadens ytstruktur utgörs av brädfodringen som i dekorativ växelverkan placerats såväl horisontalt som vertikalt, dessa partier inramas med enkla listverk. Övergången mellan första och andra våningen markeras däremot av ett rikt dekorerat brett listverk. I mittpartiets gavel har väggytan täckts med stavspån i fornnordisk stil, d.v.s. ovanpå varandra lagda träspån med spånets rundning pekande nedåt.

5.6 Planritningar till von Christiersons villa i enlighet med

Bruno F. Granholms skiss från 1893

B.F Granholms planritningar utgör en fortsättning på samma skiss som illustrerar byggnadens huvudfasad i exteriören. Planritningarna uppvisar sammanlagt tre våningsplan; källarvåning, huvudvåning och vindsvåning. Planen till det i fasadritningen synliga tvärgavelpartiet finns inte inritad.

I planritningen av källarvåningen syns de tjocka stenväggarna skisserade likt ett pansar kring byggnaden (Bild 67 ). Här synes även den redan i fasadritningen skönjbara indelningen av stenkonstruktionen i utskjutande partier. I fasaden mot gatan ser man mittrisaliten med ingång och omgivande fönster vilka även var synliga i fasadritningen, vad som däremot inte framgick ur denna var de två fönster som här finns inritade på vardera innersida av mittpartiet. Stenfundamentet följer övre våningens och burspråkets utformning. Sammanlagt återfinns sju fönster men endast två dörrar på denna fasad. Ingången längst till höger i fasaden saknas helt i denna ritning, detta eftersom dörren placerats utanför våningens stenkonstruktion.

I gaveln till höger synes ytterväggen likt ett trappsteg i två etapper. Denna väggyta uppvisar två närliggande fönster i litet format. Väggytan i motsatta gaveln är i övrigt rätvinklig förutom i det hörn där byggnaden följer burspråkets vinkel, även denna vägg inrymmer ett litet fönster. Ytterväggen mot bakgården utgörs av en rätlinjig fasad utan fönster med en smal ingång i huset ena ände.

Källarutrymmets innanmäte indelas i sammanlagt sex utrymmen åtskiljda med väggar. Våningen indelas av en mur i utrymmets mitt. Fasadens mittingång leder in till det näststörsta utrymmet i källaren. Rummet, i vars bakre hörn placerats en ugn av stora mått, är av rektangulärt format. På ritningen finns inskrivet att detta utrymme avsetts användas som bagarestuga. Till höger om detta rum synes ett utrymme i kvadratisk form i vilken inrymmes en eldstad. Detta rum är planerat att fungera som gårdskarlens bostad. Längst till höger ser man våningens andra ingång och ett litet farsturum, vilket också försetts med en kamin. Härifrån leder en ingång vidare till den nyss beskrivna gårldskarlsbostaden med fyrkantig plan.

Utrymmet längst till vänster avslöjar inte något annat än den trappa som leder till källarens bakre rum, på andra sidan muren, ett stort rektangulärt utrymme vilket tar största delen av källarens bakre areal i anspråk. Detta stora rum inrymmer inget annat än två eldstadsmurar. Till höger om detta utrymme finns ett mindre rum med utgång ledande till bakgården.

Det mest anmärkningsvärda i den annars rätt så enkla planen utgörs av arkitektens lustiga lösning gällande de förbindande ingångarna mellan utrymmena i källarvåningen, eftersom dessa nästan helt saknas. Exempelvis kan här nämnas att man från huvudingången inte slipper vidare till något annat utrymme i källaren än det rektangulära rum dörren är i direkt förbindelse med. I övrigt kan här sägas att källarutrymmena tack vare våningens ansenliga höjd gjort det möjligt att använda de rum som försetts med fönster som bostäder.

Huvudvåningen ter sig vid en första anblick som en labyrint av rum, förrådsutrymmen, korridorer och trappor (Bild 68 ). Inalles inrymmer detta våningsplan nio rum av större format samt ett tiotal mindre utrymmen inkluderande förråd, trapphus, burspråk m.m.

Väggen mot huvudfasaden uppvisar burspråket till vänster, det uskjutande mittpartiet samt trapphuset till höger. I bägge gavelpartier synes väggytans trappstegsformation i två etapper. Väggytan mot innergården är rätlinjeformad utan utskjutande element. Sammanlagt synes i huvudfasaden en ingång, en balkongdörr samt elva fönster. Gavelpartiet till vänster uppvisar sju fönster och en ingång till ett trapphus. Motsatt gavelparti saknar ingångar men däremot upptar hela nio fönster väggytan. I fasaden mot innergården synes två ingångar, samt sju fönster.

Interiören domineras av den stora sal som upptar våningens mittparti. Salen står i direkt anknytning till balkongen i fasadens mitt. I det bakre vänstra hörnet är en kakelugn placerad. Till vänster om salen finner man rummet där det tidigare nämnda burspråket utgör en del av utrymmets planlösning, rummet benämns på ritningen sängkammaren. Detta rum är ytterligare vara indelat i två mindre utrymmen med hjälp av en avbalkning. Sovrummet med kakelugnen framträder som det större utrymmet med ett mindre rektangulärt utrymme där bakom.

Ingången i huvudfasadens högra ända leder upp till en liten veranda med kvadratisk plan där så gott som hela väggytan upptas av fönster. Från verandan förflyttar man sig vidare till en korridor på vars bägge sidor ligger rum av varierande format. Till höger finner man två rum samt tre mindre utrymmen varav ett utgörs av en farstu till den ingång som här finnes från innergården. Till vänster finner man ett litet rektangulärt utrymme invid trapphuset samt ett större rum med kvadratisk plan.

Korridoren utmynnar i två ingångar, en till vänster som leder till den tidigare beskrivna salen, samt en till höger vilken leder till ytterligare ett rum av större format. Enligt ritningen utgör detta rum våningens matsal. Från denna matsal leder två dörrar vidare till ett mellanutrymme med trappuppgångar och förråd, härifrån kommer man även vidare till husets kök, detta framgår av en inskrift och av den stora ugn som här syns inritad. Från köket leder två dörröppningar vidare till en trappuppgång, två farsturum samt slutligen till trapphuset i byggnadens vänstra gavel. I våningens samtliga rum finns kakelugnar och kaminer inritade.

Liksom i byggnadens huvudetage synes i vindsvåningen burspråket till vänster och det utskjutande partiet i fasadens mitt (Bild 69 ). I vänstra gavelpartiet ser man trapphuset och i motsatt gavel den ur fasaden utskjutande balkongen. Inalles finner man här tolv fönster i huvudfasaden. I fasaden mot innergården synes sammanlagt sjutton fönsterpartier. I vänstra gaveln finns endast ett fönster, detta i trapphuset, medan gaveln till höger uppvisar en fasad med två fönster med sammanlagt sex fönsterpartier.

Vindsvåningens interiör indelas av utrymmets mittkorridor. På var sida om korridoren synes ett flertal rum. Indelningen av våningsplanet på detta vis ter sig synnerligen lämplig med tanke på inkvartering av gäster, man kan därför anta att detta även varit tanken hos B.F Granholm då han gjorde denna skiss. Sammanlagt upptas våningsytan av elva rum i större format samt ett antal mindre utrymmen. Rummen som fördelats relativt jämnt på var sida om mittkorridoren, har i sidan mot innergården placerats i rak linje efter varandra medan rumsfördelningen på motsatt sida om korridoren är något mera oregelbunden, detta tack vare fasadens skiftande utformning. Till skillnad från den undre våningen har här betydligt färre rum utrustats med eldstäder vilket antyder att dessa rum främst planerats för sommarbruk. I denna planritning synes även mellantak till lägre utskjutande byggnadspartier i respektive gavelfasad.

5.7 Senare fasadritning till von Christiersons villa

I den senare varianten av fasadritning för von Christiersons villa fastslås att huvudfasaden planeras i sydlig riktning mot hörnet av Boulevarden och Parkgatan (tidigare Badhusvägen ) (Bild 70 ). Något årtal då ritningen förfärdigats går inte att finna, inte heller en namnteckning. Eftersom texten "Ritning till villa att uppföras af trä å tomten n: 1 Hangö brunnspark" går att läsa ovan fasadritningen kan man dock anta att denna plan utgjorde en senare variant av B.F. Granholms ritningar från 1893 som uttryckligen benämns vara preliminära skisser.

Ritningen visar att detta senare utkast långt gjorts i enlighet med den tidigare skissen. Även här ter sig fasadutsmyckningen rik, ur modern synvinkel synes fasadutsmyckningen t.o.m. överarbetad. Här har använts alla tänkbara metoder för att göra ytstrukturen levande, paneleringen är placerad såväl vertikalt som horisontalt med inramande listverk. Även övergången mellan våningarna är synligt markerade med utsnidade listverk. Balkongerna är utsmyckade med mönstersågade balkongräcken och balusterdockor. Fönstrens utformning är olika i samtliga våningar, formen är såväl rektangulär, rund som raksluten med avfasade hörn.

Stilmässigt är byggnaden svårplacerad eftersom man tycker sig finna stilgrepp från många olika tidsepoker. Dock förenar sig denna villa med ett flertal övriga samtida trävillor tackvare många tidstypiska drag. Villan ter sig utgöra en kombination av den redan tidigare nämnda schweitzerstilen och snickarstil.

Liksom i den av tidigare förfärdigade skissen uppvisar källarvåningen även här stora mått i förhållande till byggnadens övriga våningar. I denna ritning verkar våningens ytstruktur slät vilket ger upphov till spekulationer om huruvida man här skulle ha frångått alternativet med gråsten som stomme eller om detta endast utgör en förenklad version.

Våningens fasadyta har i denna ritning mist sin tredimensionalitet eftersom fasadytan här ter sig slät utan utskjutande partier. Som indelande element återfinns enbart våningens fem fönster och tre dörrar. Av dessa utgör, liksom i den tidigare skissen, ingången längst till öster en uppgång till övre våningar. Avvikande i denna ritning är att detta parti av villan utvidgats till ett trapphus. Den mycket utsmyckade entrén utgör alltså ingången till ett trapphus vilken leder upp till villans första våning. Den tvådelade dörren är indelad i ett flertal dekorativa fält, vilka utsmyckats med hjälp av variation i bl.a trälisternas läge, mått och utsågningsteknik. Dörren omges av två profilsvarvade trälister vilka överskrider dörrens höjd. Utrymmet ovan dörren upptas av en bågsluten trefönstergrupp. Dörröverstycket avslutas i trapphusets takgavel vilken kröns av en utsnidad gavelspira i trä.

I likhet med tidigare planer återfinns den utskjutande burspråksdelen i två våningar i villans sydvästra hörn. Denna synes likväl i bottenvåningen i icke mindre än tre bärande konsoler.

De i källarfasaden befintliga fönstren kvarhåller här tidigare placering och mått. Vad gäller fönsterinramning liksom dörrarnas foder har planerna här befriats från arkitekt B.F. Granholms enhetliga koncept i tidigare skiss för att istället bestå av en sammanslagning med flera stilmoment. Fönsterinramningen kvarhåller i stort sin tidigare utformning med massiv ram och utskjutande dekorationer, här i kvadratisk form. Den mittersta källaringången är likväl här avsedd att utformas i trä med dubbla dörrar. Dekorationerna har dock utbytts till ett flertal dörrspeglar i olika format. Ovan dörren finns ett fönster. Dörren omges av ett listverk utformat i klassisk anda med sidolister dekorerade i ett mönster liknande pilastrars kannelerade yta samt dörröverstycket i form av ett klassiskt entablement. Eftersom balkongen i den tidigare skissens första våning vilade på ett fundament av sten förekom där inte de i denna ritning befintliga konsolerna till balkongen i första våningen. Dessa utgör i källarvåningen ett indelande element då dessa fyra stöd i trä placeras på var sida om dörren och om de två fönstren närmast dörren.

Avvikande från den tidigare skissen är i denna ritning den utskjutande tillbyggnaden som synes i villans västra gavel. Denna senare tillsatta del har utformats i tre våningars höjd med en separat takförsedd ingång. I tillbyggnadens andra våningen finns ett bågavslutat fönster och i den tredje våningen ett bågavslutat fönsterpar.

I fasaden mot gatan, mot sydväst, synes burspråket i två våningars höjd. I burspråkets första våning synes, liksom i den tidigare skissen, en trefönstergrupp. Fönstren omges av en gemensam inramning vars dekorationer följer fönstrens form och bildar ett taköverstycke ovanför fönstergruppen. Fönsteröverstycket är dessutom dekorerat med utskurna mönster i form av stjärn- och blomstermotiv. Bågarna mellan fönstren är prydda med formsågade listverk. Burspråkets innersida är till sin utformning likadan som yttersidan.

Den resterande fasaden i första våningen indelas, likt tidigare planer, i enlighet med balkongen i fasadens mittparti. Balkongen är omgiven av ett fönster i sydväst och två i sydost. Samtliga fönsters utformning ter sig här följa modellen från den tidigare skissen förutom att här tillsatts profilsvarvade dekorationer i fodren.

Balkongen har ett mönstersågat balkongräcke samt fyra profilerade stolpar som sträcker upp till andra våningen. Fasadytan bakom balkongen utformas i enlighet med tidigare skiss. Fönster och dörrar omges av breda foder med formsvarvade och utskurna dekorationer i samma stil som genomgående synes i villans övriga fönsterfoder.

I öst, eller i villans högra hörn från gatan, har planerna på en hörnbalkong i två fasader fått ge vika för att istället ge utrymme till trapphusets gavelparti. Dock har man här inte helt frångått tidigare planer eftersom en dekorativ balkong skymtar bakom trapphuset i villans östra gavel. Denna är utformad i enlighet med huvudbalkongen i fasaden mot gatan.

Andra våningens balkong är till sin utformning en mindre kopia av balkongen i undre våningen trots att såväl balkongräcket som balusterdockorna är utformade i annan modell. Dörren och de två omgivande fönstren i fasaden bakom balkongen är valvformade.

Tvärgaveln i andra våningen flankeras i sydväst av burspråket vilket här avslutas i en gavel med tre på varandra följande valvformade fönster, dessa med foder i något enklare utformning än i den undre våningen. Gavelns takparti kröns av en dekorativ spira. Burspråkets innersida avslöjar ett litet runt fönster. Våningens balkong omges i sydväst av ett bågavslutat fönsterpar och i sydost av två dylika fönsterpar. Burspråkets cirkelformade fönster i sydväst återkommer ovanför trapphusets pulpettak i sydost. Ytstrukturen i den tredje våningen skiljer sig från de övriga våningarnas eftersom den, till skillnad från tidigare planer, nästan i sin helhet täcks av de s.k stavspånen.

Frontespisen i fasadens mittparti utgör även här ett dekorativt element som balanserar byggnadens huvudfasad. I enlighet med B.F Granholms tidigare planer bryts sadeltakets sluttning här likaså av det frontonkrönta gavelpartiet i villans huvudfasad samt av burspråkets tak i sydväst och trapphuset i sydost. I övrigt har takformationen nu antagit mer konventionella former.

5.8 Exteriör- och interiörförändringar 1916

Under familjen Lagerborgs tid utfördes omfattande förändringar på huvudbyggnaden. Ritningarna uppvisar en fasadritning samt planritningar på samtliga tre våningar. Dessa förändringsritningar, undertecknade "Signe Lagerborg Stenius, Helsingfors den tredje maj 1916", finns bevarade i stadens ritningsarkiv.

Fasadritningen visar liksom de tidigare beskrivna ritningarna, villans huvudfasad mot söder (Bild 71 ). Här ser man de exteriörförändringar som gett villan den utformning den till stor del fortfarande har. I källarvåningen har fönstren på var sida om mittingången förstorats något, även deras utformning är mycket förenklad. Fönstret i våningens västra del har byggts om till dörr. I tredje våningen har de två bågavslutade fönsterparen i byggnadens östra del ändrat utformning. Här synes nu istället fyra små bredvid varandra liggande fönster med oval form. I byggnadens mittparti har det bågavslutade fönsterparet utökats med ännu ett fönster, detta i likhet med B.F. Granholms skiss till villan från 1893.

Planritningarna från 1916 visar prov på förändringsarbeten av betydligt större omfattning än de i exteriören (Bild 72 ). Hälften av källarvåningen har ombyggts enligt planritningen till ett mottagningsutrymme. Utgående från tidigare nämnda uppgifter kan man här fastställa att våningen omgjordes till läkarmottagning för Rolf Lagerborgs syster barnläkaren Viva Lagerborg.

Den forna bagarestugan, till vilken våningens huvudingång leder, indelas här i två lika stora utrymmen. Det ena rummet har omgjorts till mottagningsrum medan det invidliggande rummet gjorts till kök. Den stora bakugn som fanns inplacerad i bagarestugans ena hörn på B.F. Granholms skiss har här utbytts mot en kakelugn i mottagningsrummet. Enligt skissen från 1893 utgör de flesta källarutrymmena isolerade rum utan förbindelse till den övriga källaren. I denna ritning har man öppnat dörrar mellan samtliga utrymmen i aktuella delen av källaren. Till vänster om mottagningsrummet ligger i direkt förbindelse en stor tambur. Tamburen som har enskild ingång från huvudfasaden har utrustats med en liten wc. Köket till höger om mottagningsrummet har inretts med vedspis, vedlår, skåp och garderob. Till höger om köket ligger en matsal i vilken inryms såväl kamin som garderob.

Villans huvudvåning har undergått några smärre förändringar; en del av korridoren invid tamburen ledande från trapphuset i sydost har byggts om med trappuppgång till övre våningen (Bild 73 ). I byggnadens sydvästra ända invid köket har ett förrådsutrymme samt delar av trapphuset byggts om till badrum och wc. Köket har försetts med arbetsbänk.

Även villans andra våning visar prov på förändring (Bild 74 ). Man kan här se att utrymmen förminskats genom uppförandet av nya mellanväggar. I mittkorridoren synes den i första våningens sydöstra hörn tillsatta trappuppgångens mynning, likaså synes en trappa i mitten av korridoren. Ur planritningen framgår även att det i flertalet rum inplacerats flyttbara eldstäder, detta eftersom de flesta rummen, i enlighet med sin funktion som sommarbostad, saknade uppvärmningsmöjligheter.

5.9 Villan idag

I Villa Thalatta är det möjligt att övernatta i samma rum som fältmarskalk C.G Mannerheim sägs ha gjort sommaren 1927, samma år som han köpte Tallholmen i Hangö. Under denna tid sägs han ha förfogat över villans hela mittersta våning. I Veijo Meris verk Finlands marskalk C.G Mannerheim finns en bild av marskalken i ett sällskap bestående av tre kvinnor och en man (Bild 75 ). Fotografiet är taget utanför Villa Thalatta. Över bilden råder en avslappnad atmosfär och C.G Mannerheim själv sitter på gräsmattan iklädd sommarkostym. En förvånande upptäckt är att författaren inte visste var fotografiet var taget eftersom bildtexten lyder: "Näitä kuvia saattoi syntyä vain Suomen rajojen ulkopuolella. Kotimaassa Mannerheimia sitoi hänen roolinsa, mutta ei hän missään muuallakaan asettanut yksityistä elämäänsä näytteile."

Alternativt kan man också hyra generalsviten, döpt efter sjöstridskrafternas general Väinö Valve som under kriget använde rummen som kommendörsutrymme (Bild 76-77 ). Dessa utrymmen utgör idag gästrum nr. 4. I huvudfasaden kan man lokalisera sviten med hjälp av balkongen i andra våningen som leder till dessa rum.

Inalles rymmer villan fjorton gästrum av varierande storlek, här finns allt från små enkelrum till hela sviter (Bild 78-80 ).

Villan har vad beträffar grundplan och rumsindelning nästan i sin helhet fått behålla sin utformning sedan förändringarna 1916. Förändringar som gjorts har, i likhet med Villa Tellina, huvudsakligen varit nödvändiga reparationer och smärre åtgärder för att upprätthålla villan i skälig kondition. År 1964 inmonterades oljeledning med pannrum i källavåningen, detta inrymdes i den f.d tamburen till Viva Lagerborgs mottagningsrum. Samtidigt skedde även en förnyelse av vattensystemet och en dusch byggdes i andra våningen samt en wc i tredje våningen.

Förnyelser och renovering har även ägt rum senare för att höja komforten och upprätthålla villan som fungerande pensionat för moderna behov. Husägarna betonar dock att man i denna villa varit speciellt noga med att inte renovera "fel", detta innebär att de förbättringar som utförts gjorts med hänsyn till byggnadens tidigare utformning.

I byggnadens källarutrymmen finns sedan 1960-talet förutom förrådsutrymmen även tre gästrum, dessa inrymmer dusch och wc (Bild 81-87 ). Alla rum i de övre våningarna är även här, liksom i Tellina, försedda med lavoarer (Bild 88 ). Av säkerhetsskäl och av hänsyn till villans kulturvärde har inte några våtutrymmen inrymts i rummen, detta av rädsla för eventuella fuktskador som kunde bli svåra att åtgärda. Istället har utrymmen i korridorerna avskiljts för wc och dusch. Dessa "nya" utrymmen har bl.a inrymts i gamla förråd och skrubbar.

Övriga förändringar som gjorts är bl.a. att några stora rum delats till mindre för att på så sätt kunna inkvartera flera gäster, likaså har korridoren i andra våningen i byggnadens östra del avstängts för att få ytterligare ett rum till, detta med egen balkong i villans östra gavel. Smärre åtgärder som vidtagits har, liksom i Tellina, utgjorts av renovering i form av tapetsering, målning och nya golvmattor. I ett rum har trägolvet tagits fram och slipats (Bild 89 ).

Villa Thalattas framtoning är en annan än Tellinas. Om interiören i Tellina gav en bild av ett pensionat under ständig förändring ter sig denna miljö som om tiden stått stilla. Att man gått mycket varsamt fram vad det gäller renoveringen är märkbart, likaså är möbleringen i denna villa betydligt mera enhetlig och dessutom från en äldre tidsepok. En del av villans inredning kommer från dr. Matti Haahtis hem i Riihimäki men en stor del kvarstår sedan tidigare, kanske ända sedan dess första ägare.

Klart är dock att då villan övergick från Hilja Pastell till familjen Matti Haahti, ingick även en stor del möbler i köpet (Bild 90-102 ). Denna byggnad har även till skillnad från Tellina fått behålla de flesta av kakelugnarna i ursprungligt skick (Bild 103-109 ).

Byggnadens vindsvåning har behållits i ursprungligt skick, utrymmet utgör en labyrint av flera små rum. Dessa har före 1960-talet använts som gästrum men utgör idag endast förrådsutrymmen (Bild 110-113 ).

Villa Thalattas exteriör har inte undergått några förändringar sedan 1916. Byggnaden har målats och trävirket i såväl fasadytan som i balkonger och övriga träarbeten har delvis förnyats (Bild 114-124 ).

6. Villa Maija

6.1 Byggherre Frans von Haartman

Tullförvaltaren och hovrådet Frans von Haartman föddes 1831 i Åbo i Pikis där hans far, medicineprofessor Carl Daniel von Haartman ägde Raadelma gård. Modern Maria Helena Rosina Franzén var C.D. v. Haartmans första hustru av tre. Inalles hade C.D. v. Haartman tjugofyra barn. Frans var ett av de äldsta barnen i syskonskaran.

Efter att F. v. Haartman 1849 blivit student påbörjade han studier i juridik och tog domarexamen 1852. Han auskulterade vid Åbo hovrätt 1853 och blev vice häradshövding 1856. Fr.o.m. 1858 arbetade han som kammarskrivare vid ekonomiedepartementet i senaten. År 1862 utnämndes F. v. Haartman till tullförvaltare i Ekenäs. Efter år 1873 arbetade han också som t.f. tullförvaltare för hangöområdet och flyttade till den nyblivna staden 1875 då han där fick ordinarie tjänst.

F. v. Haartman stannade i Hangö fram till sin död år 1900. Under de år han var bosatt i staden var han ytterst engagerad i det kommunala livet. Det religösa och kyrkliga livet i staden stod F. v. Haartman nära. Bl.a. stödde han ekonomiskt bygget av Hangö kyrka. Vid denna tid var han medlem i stadens kyrkobyggnadsutskott. År 1897 lät han uppföra ett bethelkapell i staden till minne av sin son Robert som avlidit ett år tidigare. Fr.o.m. 1874 fungerade han som bisittare i stadens första ordningsrätt och var senare med om att ombilda denna till rådstuvurätt och magistrat. Han valdes även till agent för städernas brandstodsbolag 1874. Som drätselkammarens vice ordförande och senare som ordförande fungerade han mellan åren 1887-1890. F. v. Haartman invaldes också i delegationen för förberedande av badinrättningens uppförande i vilken han arbetade för förskönandet av parkområdet. Senare var han även en tid medlem i hälsovårdsnämnden samt i stadsfullmäktige åren 1891, 1893-94. Frans v. Haartman var gift med hovrådinnan Pauliina v. Haartman, född Bergman. Tillsammans hade de sju barn.

6.2 Ägoförhållanden

Frans v. Haartman lät uppföra två villor i Badhusparken som efter honom kom att kallas för de "Haartmanska villorna". Den första av villorna lät han uppföra redan 1882. Den senare villan, den i denna avhandling beskrivna byggnaden, uppfördes 1888. I detta sammanhang bör nämnas att även två mindre byggnader uppförts på Villa Maijas tomt, idag kallade Villa Ancke och Villa Janne. I denna uppsats behandlas dessa endast flyktigt eftersom huvudbyggnaden utgör forskningsobjektet.

F. v. Haartman ägde villan fram till år 1893 då den övergick i sonen Frans Mikael von Haartmans ägo. Enligt uppgifter ur kyrkoarkivalierna föddes F.M. v. Haartman den nionde juli 1867 i Ekenäs. I Hangö arbetade han som handelskontorist.

År 1906 övergick villan i Gerda von Haartmans ägo. Enligt församlingens handlingar torde hon ha varit F. v. Haartmans dotter, d.v.s syster till den tidigare ägaren F.M. v. Haartman.

År 1909 tog den Haartmanska eran slut vad Villa Maija beträffar då byggnaden övergick i Karl Gustav Severin Petterssons ägo. Han var född i Bromarf den tionde april 1866. År 1885 ingick han äktenskap med Augusta Kristina Sandell från Tenala. Paret bosatte sig i Ekenäs. Fr.o.m. den trettioförsta december 1907 finns de dock inskrivna som medlemmar av Hangö församling. I Hangö arbetade K. Pettersson först som tullvaktmästare och senare som uppsyningsman. Liksom F. v. Haartman hade också K. Pettersson flera förtroendeuppdrag i staden. Han var vid ett flertal tillfällen invald i stadstyrelsen. Övriga uppdrag var bl.a. barntillsyningsman, ordförande i kyrkoförvaltningsnämnden och i fattigvårdsnämnden, medlem i drätselkammaren, brandkommissionen och förmyndarnämnden samt även i folkköksdirektionen och trädgårdsnämnden.

Ur den av badhusdirektionen utgivna broschyren från 1914 framgår att den "Petterssonska villan" i sin helhet hyrdes ut till badgäster under sommarsäsongen. I villans nedre våning kunde man hyra kök, matsal, sal och alkov, veranda samt tre till fyra bäddplatser för nio hundra mark säsongen. Alternativt kunde man också hyra två rum med två till tre bäddplatser och en stor veranda för fem hundra mark säsongen. Denna våning kunde erbjuda bekvämligheter som el, belysning, vatten från vattenkran och klosett.

Villans andra våning hyrdes också ut i sin helhet. Sal med alkov, två rum med fyra till fem bäddplatser och en stor veranda med balkonger kostade åttahundrafemtio mark säsongen.

 

 

Två rum med två till tre bäddplatser samt en stor veranda stod till hyresgästens förfogande för en summa på fyrahundrasjuttiofem mark säsongen. I denna våning fanns likaså elbelysning och klosett.

Förutom i huvudbyggnaden fanns det även rum till uthyrning i den stora gårdsbyggnaden som uppförts 1901-1904. I denna byggnad fanns sex rum med sammanlagt fem till sju bäddplatser och en stor veranda. Dessa utrymmen hyrdes ut för en summa på tusen till tusenetthundra mark säsongen.

Karl Pettersson och hans äldre bror Johan Gravatus Pettersson (1861- 1838 ) som flyttat till staden samtidigt, var kända för sitt intresse att handla med fastigheter. Bröderna köpte byggnader, renoverade dem och sålde dem sedan för ett högre pris. Förutom Villa Maija ägde K. Pettersson också en stor fastighet på Strandgatan 1. I kyrkoböckerna finns K. Pettersson inskriven som gårdsägare av lott nr. 3. Både Karl Pettersson och hans hustru avled år 1936.

Fr.o.m. 1937 stod villan i Fanny Petterssons ägo. Vem hon är och på vilket sätt hon var släkt med Karl Pettersson har förblivit oklart, eventuellt kunde hon ha varit hans syster. Att hon inte var Karl Pettersons dotter klargörs av dennes ämbetsintyg ur vilket framgår att han och hans hustru inte hade några egna barn. Däremot hade paret en fosterdotter vid namn Gerda Grönberg som flyttade till Amerika på 1930-talet. Under kriget gifte sig Fanny Pettersson och tog efternamnet Terävä, detta framgår ur tomtens arrendekort som uppbevaras på stadens tekniska verk.

Villan kvarstod i Fanny Teräväs ägo fram till 1943. Efter detta övergick villan i Helsingfors Aktiebanks ägo. Under kriget fungerade Villa Maija som sjukhus för de tyska soldater som då befann sig på orten.

Matti och Anna-Lisa Haahti köpte Villa Maija via Helsingfors Aktiebank 1945. Byggnaden inköptes som hem till Anna-Lisa Haahtis föräldrar Edvin och Hilma Westerholm som bott i villan redan före kriget. Som tidigare nämnts hade H.Westerholm bedrivit pensionatsverksamhet på Skipars i Pettu redan sedan 1910-talet och det var därför naturligt att hon även fortsatte med det i Hangö, i Villa Maija.

År 1969 övergick villan från Matti och Anna-Lisa Haahti till dottern Maija Elisabeth Haahti (senare M.E. Haahti-Zienau ), syster till den tidigare nämnda Villa Tellina och Thalattas innehavare Antti Haahti. Vid denna tid fick villan namnet Maija efter ägaren och de två gårdshusen döptes till Ancke och Janne efter Maija Haahtis två barn. Även om villan övergick i Maija Haahtis ägo utgjorde byggnaden redan fr.o.m. ägoskiftet 1969 en del av den pensionatsverksamhet som Antti och Birgitta Haahti bedrev eftersom Maija Haahti redan under hösten 1968 flyttat till Tyskland för att studera medicin vid Tübingens universitet och sedan dess fram till dagsdato förblivit bosatt där.

År 1999 satte M. Haahti-Zienau villan till försäljning och den inköptes i april samma år av Harding och Maarit Grönroos från Hangö. De bedriver idag både pensionats- och företagverksamhet med utgångspunkt i Villa Maija. HMG-äventyr är parets tvåmansföretag som grundades 1997. HMG-äventyr arrangerar änventyrsresor av olika slag; båtfärder, paddling, terrängcykling, klättring m.m. Målgrupper är företagspersonal, turister, skolklasser m.fl. Vid Köpet av Villa Maija utökades företagets utbud med pensionatsverksamheten, vilket innebär att H. och M.Grönroos kan erbjuda sina kunder såväl utfärder som husrum för natten. Villa Maija samt de två mindre villorna på gården, Villa Ancke och Villa Janne, är förutom pensionat också familjen Grönroos hem och kontor. Till skillnad från stadens övriga pensionat är detta öppet året om. Vid ägoskiftet fick villorna behålla sina forna namn. Vid registreringen av aktiebolaget för såväl pensionats- som den övriga företagsverksamheten valdes dock namnet Altum Oy Ab. Altum är latin och betyder öppet hav.

6.3 Uppförandet av Villa Maija 1888

Enligt brandförsäkringsuppgifter uppfördes Villa Maija 1888. Villa Maija, vid uppförandet kallad "en av de Haartmanska villorna", byggdes som den andra i räkningen av tullförvaltaren och hovrådet Frans von Haartman. Den första byggnaden, idag kallad Villa Elisabeth, uppfördes 1882 (Bild 125-126 ). I enlighet med den ursprungliga lottindelningen låg Villa Elisabeth på lott nr. 2. I den nuvarande stadsplanen ligger denna villa belägen på tomt nr. 1 i kvarter 220, stadsdel 2. Den i denna avhandling beskrivna villan, nuvarande Villa Maija, uppfördes på tomten intill Villa Elisabeth. Ursprungligen låg Villa Maija på lott nr 3 i Badhusparken (Bild 6 ). Idag ligger denna tomt belägen i stadsdel 2, kvarter 222 på tomt nr. 1. Adressen är Appelgrensvägen 7 (Bild 7,127 ).

Uppgifterna om Villa Maija vid dess uppförande är ytterst fåtaliga. Vem som ritat byggnaden är oklart. Att uppgifter om detta inte gått att finna framgår även ur de skriftliga verk i vilka byggnaden tidigare behandlats. Eftersom några ursprungliga ritningar till denna villa inte existerar ger inte heller dessa några ledtrådar. Man kan dock anta att F. v. Haartman anlitade samma planerare för både Villa Elisabeth och Villa Maija eftersom byggnaderna visar likheter med varandra. Exempel på dessa är takfrisen med geometriskt mönster i relief längs takfoten som återkommer på båda villorna. Även bägge byggnaders fönsterutformning ter sig likadan (Bild 128-131 ).

Som tidigare nämts lät byggherren Frans von Haartman även uppföra ett bethelkapell i staden 1897. Denna byggnad, som fortfarande finns kvar i sin ursprungliga utformning, placeras i den nuvarande stadsplanen i stadsdel 2, kvarter 211 och tomt 4. Adressen är Bangatan 29 (Bild 132-133 ). Även här är det osäkert vem som planerat byggnaden. I samband med denna byggnad nämns dock den kända arkitekten Selim A. Lindqvist. Byggnaden visar några likheter med "de Haartmanska villorna" i Badhusparken. Bl.a. återkommer här en liknande takfris. Även fönsterutformningen liknar den på villorna. Dock är ett antagande om att denna arkitekt skulle ha stått för planeringen av Villa Maija och Villa Elisabeth en vågad chansning. De likheter som de tre byggnaderna uppvisar kan avskrivas som en följd av samtidens byggnadsstil och ideal.

Vid en jämförelse med andra villor i Badhusparken kan man se att Villa Lepsen uppvisar stora likheter med i synnerhet Villa Elisabeth, men även med Villa Maija (Bild 134 ). Också här återkommer samma takfris som på de två andra villorna. Även utformningen av verandan i huvudfasaden uppvisar likheter i utsmyckningen. Denna villa uppfördes år 1886 av fröken Constance Lepsen. Även om likheterna mellan de tre villorna är påfallande ger inte heller detta faktum några belysande uppgifter om en möjlig arkitekt eller byggmästare för Villa Maija eftersom denna också i Villa Lepsens fall är okänd.

6.4 Villa Maijas exteriörutformning från

sekelskiftet till dagsdato

Vid undersökningarna kring Villa Maijas exteriörutformning uppdagades att inga egentliga fasadritningar finns att tillgå, varken ursprungliga eller senare förändringsritningar. Varken stadens arkiv eller villans ägare har kunnat uppvisa några dylika. I brist på dessa beskrivs därför Villa Maijas exteriör till stor del i enlighet med dess nuvarande utseende.

Det äldsta dokument som finns att tillgå är ett fotografi taget av villan vid sekelskiftet (Bild 135 ). Bilden visar byggnadens huvudfasad mot Badhusvägen. Vid en jämförelse mellan detta fotografi och villans exteriör idag kan man se att inga förändringar som avsevärt skulle ha förändrat byggnadens utseende har skett.

Fotografiet visar byggnadens huvudfasad mot söder. Fasaden uppvisar en ytterst dekorativ och detaljrik utformning. Stilmässigt utgör byggnaden en blandning av snickarstil och jugend. Så gott som hela fasaden består av täckta glasverandor varmed egentliga väggytor här saknas. Detta gör att byggnaden från huvudfasaden sett, ger en illusion av att vara ett glaspalats. De stora fönsterytorna binds samman av spröjsar placerade i mönster. Detta ger en spetsliknande effekt.

Villa Maijas exteriör i huvudfasaden domineras av de täckta spröjsade glasverandorna (Bild 136-137 ). Villan saknar de för snickarstilen känneteckande lövsågeriarbetena, de stora verandorna utgör byggnadens fasadutsmyckning. Liksom villans interiör är även exteriören ytterst symmetrisk. Villans mitt accentueras av en mittrisalit som i vindsvåningen avslutas i en frontespis. På var sida om denna höjer sig resten av byggnaden visande två våningar. Respektive sida utgör en spegelbild av den andra.

Huset står på en stabil grund av granit. Ovan denna finns ett smalt väggparti beklätt med brädfoder lagt i vertikalt läge. Härifrån höjer sig byggnaden med en öppen veranda i mittrisaliten samt två täckta verandor på var sida om denna. Verandorna är inglasade med höga spröjsade fönster. Spröjsarna har placerats i rektangulära mönster i jugendstil (Bild 138 ). Hela fasaden indelas i partier med hjälp av vitmålade lister som lodrätt höjer sig från brädfodringen ovan stenfoten ända upp till taket. Den öppna verandan i mittrisaliten visar en ingång ledande till matsalen samt två fönster på var sida om denna (Bild 139 ). Både den glasförsedda dörren som de två fönstren uppvisar en indelning av fönsterytan med hjälp av spröjsar placerade i rektangulära mönster.

Mittpartiet i villans andra våning utgör tillsammans med gavelfältet i frontespisen det enda partiet i huvudfasaden med en egentlig väggyta (Bild 140 ). Brädfodringen är placerad vertikalt. I denna våning syns byggnadens enda balkong. Denna balkong löper längs med hela fasaden. Från balkongen leder en dörr in till ett av gästrummen. På var sida om denna ingång finns ett fönster. Såväl dörrens som fönstrens utformning är i denna våning mycket enkel, den enda utsmyckningen består av överstycken.

På båda sidor om mittrisaliten i byggnadens andra våning synes två identiska täckta verandor (Bild 141-142 ). Även i dessa verandors utformning indelas fönsterytan av spröjsar placerade i ett kvadratiskt mönster. Vid en jämförelse av dessa verandors utseende vid sekelskiftet och deras utformning idag kan man se att de nu i sin helhet är inglasade medan de ursprungligen delvis var öppna.

Villan täcks av ett plåtbeklätt sadeltak. I mittrisaliten bryts takets horisontala linje av frontespisens gavelfält. Byggnadens vindsvåning täcks i övrigt av takets fall förutom i frontespisen där denna synes med ett fönster i gaveln. I detta parti synes en takfris med ett geometriskt mönster vid takfoten. Denna fris löper runt hela byggnaden.

6.5 Tillbyggnadsritning från 1909 utförd av

Gustaf Welander

Även om exteriörritningar av Villa Maija saknas finns det dock några ritningar där man kan se förändringar som påverkat villans exteriör. Dylika är t.ex. denna tillbyggnadsritning från 1909 (Bild 143 ). Ritningen visar planerna på en stor tillbyggnad till den existerande gårdsbyggnaden samt en tillbyggnad till villans fasad mot innergården. Dessa förändringar torde ha ägt rum i samband med ägoskiftet då fastigheterna detta år övergick i Karl Petterssons ägo. Förändringarna är gjorda av byggmästaren Gustaf Ferdinand Welander som under denna tid planerade ett stort antal byggnader i staden, bl.a. ett flertal villor i Badhusparkens östra del. Även de flesta förändringar och tillbyggnader som företogs under denna tid var planerade av samma person.

Tillbyggnaden i form av en mittrisalit i villans fasad mot norr utgör idag ett trapphus (Bild 144-145 ). Från början inrymde tillbyggnaden dock endast en farstu och två utgångar. Trappuppgången flyttades till detta utrymme mellan 1924-29.

Eftersom ritningen endast visar byggnadernas ytterkonturer ovanifrån sett ger denna inte några ytterligare uppgifter om villans utformning förutom att man här ser villans symmetriska form. Byggnadens plan är kvadratisk med undantag för några avvikelser.

Ritningen utgör en illustrerande bild över tomten och de tre byggnadernas placering på denna. Villa Maija med huvudfasaden mot Parkgatan och de två gårdsbyggnaderna på bakgården intill tomtens bakre gräns. Av ritningen framgår dessutom byggnadernas funktion.

6.6 Förändringsarbeten utförda 1924 i enlighet med ritningar

av Gustaf Welander

Denna ritning utförd i mars 1924 av byggmästaren Gustaf Welander visar att man gjort förändringar gällande fönsterutformningen i fasaden mot väster (Bild 146 ). Vid en jämförelse av ritningen och fasadens utseende idag kan man se att två av fasadens ursprungligen fyra fönster helt tagits bort medan ett av de mindre förstorats (Bild 147 ). Ett fönster i byggnadens andra våning har fått bevara sitt ursprungliga utseende. Exakt varför dessa förändringar gjorts är oklart. Troligtvis är detta dock ett förarbete till den planerade trapphustillbyggnaden. Detta vittnar senare förändringsritningar från 1929 om.

Även om denna ritnings funktion är att illustrera en detaljförändring utgör den också en beskrivning av byggnadens fönsterutformning i allmänhet. Med hjälp av denna kan man fastställa att fönstren i stort fått behålla sin ursprungliga utformning vad gäller det stilmässiga utseendet även om ett antal fönster förenklats bl.a. så att överstycken tagits bort.

På ritningen syns byggnadens tre våningar markerade i fasaden genom de listverk som indelar väggen i partier. Brädfodringen synes här ligga horisontalt förutom i fasadens mitt där bräderna i ett smalt parti lagts vertikalt. Bottenvåningens och den andra våningens exteriör är, före den här förestående förändringen, identiska. Fasaden mot väst har fått behålla sitt ursprungliga utseende och ser därmed fortfarande ut som den östra fasaden gjorde från början (Bild 148 ).

6.7 Förändringsritningar från 1929 utförda av

Gustaf Welander

Dessa ritningar godkända den tjugoandra oktober 1929 visar såväl förändringar i interiören som en tillbyggnad i form av ytterligare ett trapphus i villans västra fasad.

Det tillbyggda trapphuset utgörs av en smal byggnadsdel som sträcker sig till hälften av villans höjd (Bild 149 ). Trapphuset täcks av ett topptak. I trapphusets första våning finns en ingång och i andra våningen ett långsmalt fönster med spröjsar. Brädfodringen är lagd horisontalt.

Förutom denna ritning finns även två planritningar illustrerande villans bottenplan och övre våning (Bild 150 ). I ritningen av bottenplanet syns det planerade trapphuset ovanifrån sett. Trapphuset har två ingångar, en mot väst och en mot norr. Utgående från senare ritningar och byggnadens utseende idag kan man fastställa att byggandet av trapphuset aldrig blev förverkligat.

På planritningen för såväl nedre som övre våningen syns också eldstadsförändringar. I de rakt ovanför varandra liggande gästrummen längst till höger från den norra fasaden sett synes två ugnar inritade.

6.8 Villa Maijas interiör 1914

De äldsta befintliga ritningarna av byggnadens interiör är två planritningar till villans två våningar. Dessa ingår som förklarande illustrationer i en rysk broschyr om Hangö badanstalt från 1914 (Bild 151 ).

Ur ritningarna framgår att villan i stort fått behålla sin utformning från detta årtal fram till dagsdato. Såväl rumsindelningen som byggnadens ytterkonturer har bevarats sedan förändringarna 1909.

Ritningen uppvisar en ytterst regelbunden plan. Med undantag för några smärre avvikelser är byggnadens plan kvadratisk. Vid en tudelning av villans plan från söder till norr kan man se att bägge sidor är identiska. Även de båda våningarna är likadana. De symmetriska rummen avviker endast i någon mån från varandra. Rummen på vardera sida om byggnadens mittparti är likaså kvadratiska och i samma storlek.

Rumsindelningen är planerad enligt samma principer som i den traditionella parstugan med ett mittparti bestående av en farstu och ett rum samt med kammare på vardera sida om mittpartiet. Planen är, utslutande verandorna, indelad i sex utrymmen. Mittutrymmet uppvisar i första våningen en farstu med trappuppgång till andra våningen samt en utbyggd sal. På vardera sida om detta mittparti finns sammanlagt fyra kammare. Villans andra våning är identisk med den första frånsett att utrymmet som i nedre våningen utgörs av en farstu här är en passage med trappuppgång till vindsvåningen.

På dessa planritningar kan man även se tillbyggnaden av en mittrisalit i fasaden mot norr. Denna tillbyggnad förfärdigades, som redan tidigare nämnts, 1909.

6.9 Interiörförändringar 1990-91

År 1990 påbörjades en grundrenovering av villan då flertalet rum förnyades. Under 1991 försågs rummen med badrum och en del av byggnadens bärande konstruktioner byttes ut. Dessa förändringar gjordes enligt ritningar utförda av den lokala planeringsbyrån Aeon Lindström. Förändringsarbetena företogs under Museiverkets översyn.

I villans första våning förminskades utrymmet mellan köket och ett av gästrummen till hälften för att ge utrymme för två badrum försedda med toalett, lavoar och dusch (Bild 152 ). Den resterande delen av utrymmet utgör en förbindande gång mellan trapphus, kök och gästrum. Före tillbyggnaden av trapphuset i villans norra fasad, som ägde rum mellan 1924-29, var trappan till andra våningen belägen där badrummen nu finns.

I den andra våningen försågs fyra gästrum med egna badrum (Bild 153 ). Ett av rummen i villans östra del förminskades för att ge plats för två badrum. Ett tredje badrum byggdes delvis in under trappan till vindsvåningen. Våningens fjärde badrum placerades in i ett alkovutrymme i det mittersta gästrummet mot söder. Samtliga badrum i hela byggnaden försågs med lavoar, wc och duschskåp. Väggarna bekläddes med kakel och golven med klinkers (Bild 154-155 ).

I såväl nedre som övre våningen har golvkonstruktionen förnyats i flertalet utrymmen eftersom bottenbjälklagen på flera ställen var murken. I den nedre våningen har golvkonstruktionen förnyats i verandorna mot söder, i den nuvarande matsalen samt i utrymmet där våningens två badrum byggts (Bild 156 ). I den övre våningen har man förnyat golvkonstruktionen i tre gästrum i villans södra del (Bild 158 ). Även villans verandor har förnyats med nytt virke (Bild 158-160 ).

Samtidigt som de ovannämnda förändringarna företogs gjordes även andra interiörförnyelser. Dessa skedde under ledning av byggnadsföretaget Karvinen & Co. Spännpappen avlägsnades från väggarna och byttes ut till cyprocskivor. Rummen tapetserades och golven bekläddes med plastmattor. Samma byggnadsentreprenör utförde också en total utomhusmålning av villan.

6.10 Villan idag

Villa Maija utgör idag ett fullt renoverat pensionat med moderna och välutrustade rum. I jämförelse med Villa Tellina och Villa Thalatta är denna byggnad av något mindre format. I Villa Maija finns idag sammanlagt sju gästrum. Av dessa har samtliga nyrenoverade dusch- och wc-utrymmen. Som en extra finess är dessutom alla rum försedda med färg-TV.

Som tidigare nämnts har villan genomgått omfattande renoveringar under 1990-talet varmed byggnaden vid ägoskiftet 1999 stod i gott skick. De nya ägarna har dock gjort ett antal förändringar och reparationer. Bottenvåningen som av de tidigare ägarna var i privatanvändning har nu förnyats och byggts om till reception, gästrum och matsal (Bild 161-163 ). Matsalen används även som café. Detta är öppet för allmänheten (Bild 164-165 ).

I matsalen har trägolvet slipats och lackerats. Väggarna har förnyats med cyprocskivor och tapetserats, även övriga ytor har målats och fräschats upp. De nya ägarna har inköpt ett matsalsmöblemang i lackerad björk från 1950-talet som påminner om det i Villa Tellina. I matsalsutrymmet påminner en gammal murad ugn samt de gamla dörr- och fönsterutformningen om villans ursprungliga utseende (Bild 166-168 ).

I köket finns en köksugn kvar, i övrigt är också detta utrymme förnyat (Bild 169 ). Vägg- och golvytor har renoverats och rummet har försetts med en modern köksinredning (Bild 170-171). Denna förnyelse har naturligtvis varit en nödvändighet med tanke på byggnadens funktion. I detta kök tillreds både pensionatsgästernas morgonmål, cafégästernas traktering och familjen Grönroos egen mat.

I övre våningen finns sammanlagt fem gästrum, alla nyrenoverade (Bild 172-176 ). Den tidigare spännpappen på väggarna har bytts ut mot skivor och nya plastmattor har lagts på golven. Rummens interiör ger ett modernt intryck vad gäller vägg- och golvbeklädnad. Tapeterna är ljusa med moderna mönster och golven täckta med plastmattor i träimitation. I övrigt har gästrummen fått behålla den tidigare inredningen som finns kvar sedan villan stod i Maija Haahtis ägo. Möblerna är hämtade från Tyskland på 1980-talet (Bild 177-178 ). Till paret Grönroos ambitioner hör att utöka möblemang och inredningsartiklar i 1950-60-tals stil, detta genom att leta bl.a. på auktioner och lopptorg (Bild 179 ). Paret samlar även på gamla fungerande radion att placera i gästrummen (Bild 180 ).

Ytterligare rum till uthyrning finns i de två gårdhusen, Ancke och Janne (Bild 181-184 ). Dessa befinner sig dock i betydligt sämre skick än huvudbyggnaden och undergår därför för tillfället omfattande renovering.

Den totala grundrenovering som företogs under 1990-talet var av nöden för att förbättra byggnadens kondition. Ur ekonomisk synvinkel har en dylik lösning med användandet av moderna och förmånliga material också varit den självklara. Den nuvarande interiören utgör en funktionell lösning i en byggnad utsatt för ständigt slitage av hundratals gäster. Med tanke på byggnadens kulturvärde skulle dock en skonsammare restaurering av byggnaden varit önskvärd.

Glädjande är att byggnaden trots allt i flera hänseenden fortfarande uppvisar mycket som bevarats i enlighet med det ursprungliga utseendet. Bl.a. finns ett antal kakelugnar och eldstäder bevarade i gästrummen, matsalen och köket (Bild 185-190 ). Villans vindsvåning är så gott som orörd (Bild 191-192 ). Här syns bl.a. den nakna stockväggen och takstolarna (Bild 193-194 ). För tillfället kan man även se den gamla fyllningen av sågspån som nu avlägsnas från väggarna (Bild 195 ). I ett vindsutrymme mot innergården kan man idag fortfarande se ytterväggens struktur i gaveln även om denna vägg nu är en innervägg (Bild 196 ). Även i övrigt visar villan, bl.a. i trapphuset, prov på byggnadslösningar av ursprunglig modell (Bild 197-198 ).

7. Vård av kulturbyggnader

Att våra kulturbyggnader underhålls och bevaras för framtiden ligger i allas intresse och berör hela samhället. Om byggnaden är privatägd vilar dock oftast hela det ekonomiska ansvaret enbart på ägarens axlar. Till skillnad från en byggnad som inte anses ha något historiskt värde bör kulturbyggnader dessutom restaureras enligt råd av sakkunniga. Detta kan göra att byggnadens underhåll blir en ekonomisk omöjlighet för ägaren då förfarande enligt de mest förmånliga sättet härmed är uteslutet. Rådfrågning av sakkunniga, anlitande av kompetent arbetskraft och införskaffandet av byggnadsmaterial motsvarande de ursprungliga m.m., innebär förhöjda utgifter.

Då en byggnad skyddas i stadsplanen innebär detta att särskilda skyddsåtgärder bör vidtas vid reparationer och renovering. Detta kan innebära oskäliga kostnader för byggnadens ägare. Ägaren kan då ansöka om ersättning från kommunen eftersom denna erhåller stöd från staten för dylika ändamål.

År 1995 utgav miljöministeriet en publikation där man utredde de finska trästädernas situation vad gäller vård, planering och skydd. I publikationen uttrycktes bekymran över att det skett storskaliga förändringar i Hangös stadsplanering vilket lett till att endast fragment av den forna trästadsstrukturen kvarstår. Som det enda hotet gällande Badhusparken och dess villa-arkitektur ansågs ovarsamma renoveringar.

År 1969 utfördes en kartläggning och förstärkning av den tidigare planen för Badhusparken. Denna planläggning utgjorde en skyddsåtgärd med vars hjälp man ville säkra områdets egenart. Av de många kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna i Badhusparken är det endast Casinobyggnaden som i denna plan skyddas genom speciella villkor. Inga förändringar får företas på denna byggnad utan museiverkets lov. Eventuella nybyggen på villatomterna kräver förutom de lokala byggnadsmyndigheternas lov även museiverkets utlåtande.

8. Understöd för underhåll av kulturbyggnader

Vid undersökningen gällande möjligheter att ansöka och erhålla understöd för upprätthållandet av kulturbyggnader har min främsta källa varit aktuella instansers hemsidor på internet samt skriftliga rapporter om deras verksamhet. De instanser som behandlas i denna avhandling är Museiverket och de regionala miljöcentralerna.

8.1 Museiverket

I enlighet med Museiverkets direktiv bör den sökande vara privatperson eller samfund. Kommuner tas endast i beaktande om objektet är skyddat med stöd av byggnadsskyddslagen. Enligt denna skyddas byggnader, byggnadsgrupper och bebyggda områden som är av kulturhistoriskt värde för byggnadshistorien, -konsten, och -tekniken samt värdefull ur specifika miljöaspekter. Byggnaden kan också skyddas av denna lag för dess funktion eller anknytning till vissa händelser, dess egenart eller tidstypiskhet.

Objekt som kommer ifråga vid beviljande av dylika understöd är fastigheter skyddade av den ovannämnda byggnadsskyddslagen, ödekyrkor eller därmed jämförbara objekt samt andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Villa-arkitekturen i Hangö fyller därmed de krav som berättigar ansökande av understöd.

Ändamålet för vilket stöd kan erhållas är klart avgränsat till restaurering, konservering och iståndsättande av en byggnad för att återställa dess historiska interiör och/eller exteriör. Därmed klargörs att omfattande grundrenovering i form av vatten- och avloppsledningar, värmeisolering, badrum m.m. inte kommer på fråga. Museiverkets intresse ligger inte i att förbättra fastighetens komfort, enbart i att bevara dess kulturvärde.

Museiverket ger även noggranna direktiv angående förfarandet vid restaureringen. Beviljat understöd förpliktar understödstagaren att följa fastställda villkor. Vid reparationer tillåts endast möjligast små ändringar. Restaureringen skall göras med tillämpande av traditionella metoder, man skall använda sig av ursprungligt eller motsvarande material. Dessutom skall användningen av byggnaden anpassas till de redan existerande lokaliteterna varmed det klargörs att ombyggnader bör undvikas.

Understöd söks årligen före utgången av septemper för reparationer avsedda att utföras följande år. Understöd utbetalas inte retroaktivt. Ur ansökningshandlingen bör framgå objektets historia, en plan över restaureringsförfarandena, kostnadsförslag samt klargörande fotografier eller ritningar. Understödet bör användas under det år då det beviljats.

Beslut om understödets beviljande eller avslag görs av Museiverket i samarbete med undervisningsministeriet, landskapsmuseerna, miljöcentralerna, Finlands evangelisk-lutherska kyrka, kyrkostyrelsen, Finlands ortodoxa kyrkostyrelse samt vid behov med andra sakkunniga.

År 1999 utbetalade Museiverket understöd för en summa på sammanlagt tre miljoner mark för restaurering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Bland de sökande fanns även några Hangövillor; Villa d´Angleterre, Villa Tellina och Villa Thalatta. Ingen av de sökande från Hangö erhöll något understöd detta år.

8.2 Regionala miljöcentralen

Med tanke på Hangös villa-arkitektur utgörs den regionala miljöcentralen i detta sammanhang av Nylands miljöcentral. Denna är en statlig, regional myndighet vars uppgift är att främja en hållbar utveckling, arbeta för att naturresurserna, kulturmiljön och den byggda miljön i denna del av landet utnyttjas och vårdas på bästa sätt.

Den Regionala miljöcentralen delar årligen ut understöd för underhåll av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Ansökningstiden går ut i september. Ett beviljat understöd täcker högst 50 % av kostnaderna, i vissa undantagsfall dock t.o.m. 80 %. Understöd utbetalas mot kvitton eller tillförlitliga förklaringar enligt de verkliga kostnaderna efter utfört arbete.

Understöd kan sökas av kommuner och kommunförbund, privata ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader samt av samfund som främjar vården av byggnadsarv. Däremot beviljas inte understöd till statens anläggningar eller byggnader som avses i kyrkolagen.

Objekt som beviljas stöd är byggnader och bebyggda områden som skyddas av den tidigare nämnda byggnadslagen samt byggnader som har en allmän kulturhistorisk betydelse och vars bevarande kan tryggas genom understöd. Byggnader som inte beviljas understöd är bl.a. sådana som skyddas genom lagen om fornminnen, museilagen eller kyrkolagen, läro- eller idrottsanläggningar, föreningshus eller statsägda uthyrda objekt. Dylika objekt hänvisas till andra instanser som Museiverket, undervisningsministeriet och Kyrkostyrelsen.

Villkoren för hurudana reparationer som beviljas understöd varierar beroende på om den sökande är kommun eller privatperson. Kriterier för beviljande av understöd till privatpersoner är bl.a. att man med reparationerna strävar till att bevara byggnadens kultur- och byggnadshistoriska värden. Detta innebär att stöd kan fås för t.ex. reparationer av tak, ytterväggar, fönster, dörrar, grunder och bärande konstruktioner.

Vid användningen av erhållet understöd bör vissa regler följas. Vid reparationer tillåts endast möjligast små förändringar, byggnadens användning måste anpassas till existerande lokaliteter, traditionella metoder och konstruktioner bör tillämpas och ursprungliga eller motsvarande material användas.

Under 1998 utbetalade Nylands miljöcentral sammanlagt fyrahundratusen mark till renovering och restaurering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Denna summa, beviljad av miljöministeriet, var betydligt mindre än under tidigare år. Nylands miljöcentral blev därför tvungen att prioritera en del objekt framom andra och endast ett tjugotal understöd kunde beviljas. På miljöcentralens www-sida kan man läsa om hur både samarbetsgruppen för Nylands kulturmiljövård och Museiverket blev oroade över det snålt tilltagna penninganslaget. Man ansåg att det beviljade beloppet var alldeles för litet med tanke på ändamålet. Understöden är av betydelse förutom för den byggda miljön även för sysselsättningen inom byggnadsbranschen.

Objekt i Hangö som erhöll understöd 1998 var Villa Elisabeth (tiotusen mark) och Villa Thalatta (tjugotusen mark ).

År 1999 erhöll två objekt i Hangö understöd. Det "Lignellska huset", en fastighet på Boulevarden 20 ritad av arkitekten Lars Sonck fick tiotusen mark och Villa Eva tjugotusen mark. Den sistnämnde villan tillhör pensionatsverksamheten som Antti och Birgitta Haahti bedriver.

I år har Nylands miljöcentral fått in över hundra understödsansökningar för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Av dessa beviljades ca. tjugo stycken. I Hangö erhöll tre byggnader understöd, en träbyggnad vid Skolgatan 7 erhöll trettio tusen mark, Villa d´Angleterre tio tusen mark och Villa Tellina tjugo tusen mark. Med hjälp av understödet skall ägarna av Villa Tellina, Antti och Birgitta Haahti, renovera byggnadens balkong i den västra fasaden. Summan på tjugo tusen mark ungefär en tredjedel av kostnaderna.

9. Konklusion

Min pro graduavhandling behandlar tre Hangövillor uppförda under slutet av 1800-talet. Även om de uppförts under samma tid uppvisar de dock stora variationer i utformningen. Villa Tellinas relativt enkla och rena utformning trots fasaddekorationer i form lövsågerier och takspiror står i kontrast till Villa Thalattas överdådigt utsmyckade fasad med såväl lövsågeri, stavspån, listverk, svarvade balusterdockor m.m. Villa Maija visar prov på en klart enklare och stilrenare utformning där fasadutsmyckningen består av spröjsade fönsterytor i de stora verandorna.

Dessa villor representerar naturligtvis främst den specifika byggnadskultur som uppstod i Hangö i samband med stadens kurortsverksamhet, ett samhällsfenomen i en liten nygrundad stad. Ur ett bredare perspektiv utgör de även exempel på en kulturmiljö som redan tidigare introducerats på flera orter i landet.

Jag har valt att behandla villorna ur ett helhetsomfattande perspektiv inbegripande villorna som arkitektoniska monument men också som en del av en kulturhistorisk kontext. Mitt forskningsarbete har sålunda inte baserats på en hypotes möjlig att verifiera eller falsifiera. Min frågeställning har snarare gått ut på att klarlägga hur den i övriga delar av landet blomstrande villakulturen inverkat på Hangövillornas utformning, varför arkitekturen här har de särdrag de har och vilka yttre omständigheter som påverkat detta.

Vid en titt på villorna i Badhusparken kan man fastställa att de alla idag verkar vara i relativt gott skick. Fr.o.m. början av 1990-talet har man kunnat se hur en stor del av villorna rustats upp. Glädjande är att man för det mesta gått väldigt varsamt fram. Trots detta ter sig villorna naturligtvis inte längre som de gjorde under sin blomstringstid vid sekelskiftet. Även om exteriörerna i stort fått behålla sitt ursprungliga utseende har interiörerna inte besparats i samma grad. Dessa har moderniserats och förnyats för att möta dagens standard. Detta är naturligtvis ur arkitektonisk och kulturhistorisk synvinkel att beklaga. I detta sammanhang är det dock viktigt att minnas att samtliga villor utgör levande kulturmiljöer i ständigt bruk, inte museer.

10. Avslutning

Pensionatsverksamheten i Badhusparkens villor blomstrar, öppethållningssäsongen från början av juni till medlet av augusti är oftast fullbokad. Pensionatslivet tycks vara ett fenomen i återtågande, efter 1980-talets favorisering av charterresor till utländska semesterorter har man igen öppnat ögonen för vad hemlandet har att erbjuda. Hangö stad marknadsförs som södern i Finland vilket turister, både finländare och utländska gäster, verkar mer än villiga att pröva på.

Hotellinkvarteringen har i Hangö fått ge vika för idylliska pensionat med en atmosfär som ofta beskrivs som äkta. Till den idylliska bilden hör avståndstagande från moderna och stela utrymmen, även om komforten här vore av högsta klass. Istället väljer man miljöer där slitna golvbräder, gamla föremål och inredningar vittnar om dem som rört sig i byggnaderna kanske ett helt sekel tidigare. Att dusch och wc placerats i korridorutrymmena är av ringa betydelse då man har möjlighet att vakna till havets vågbrus utanför fönsterrutan.

Även om Hangö förlorat sin forna funktion som badort har Badhusparkens uppgift som rekreationsområde med möjlighet till nöjesliv och inkvartering fått leva kvar i över ett sekel. Nyligen har man dock kunnat ana en oroväckande tendens till nonchalans inför Badhusparkens egentliga kulturvärde då ett flertal nybyggen har fått uppföras som grannar till den ursprungliga bebyggelsen. Trots detta orosmoln kan man än idag i denna välbevarade kulturmiljö gott föreställa sig hur ryska furstinnor med frasande sidenklänningar en gång promenerat längs parkens stigar medan hästdroskor åkt förbi på badhusvägen.